Den lilla familjen i den lilla röda stugan

Det var i tisdags. Jag hade vaknat några gånger under morgonen och insett till min förargelse att jag var sjuk. Feber. Jaja, det är väl bara att somna om och hoppas det är borta nästa gång man vaknar. Sova bort det. Drömmar blandade sig med röster med blandade känslor i Ring P1. Telefonen ringer igen och jag svarar (är det jag som leder Ring P1 helt plötsligt eller vad är det här för dröm?!) och en välbekant röst förkunnar att det nu kommit en ny människa till världen. En liten människa som ska heta Alva. En Alva med mycket ljud. Den välbekanta rösten var trött, men glad och lycklig. Det är i alla fall vad jag minns.

Efter ytterligare några drömmar vaknar jag till liv. Vaknar jag till liv, igen? Eller har jag sovit hela tiden och drömt? Var jag vaken där en stund runt lunch och faktiskt pratade i telefonen? Efter en stunds funderande på hur verkligheten faktiskt ser ut kom jag fram till att jag nog hade varit vaken tidigare. Att jag faktiskt hade pratat i telefonen. Jag minns också efter ett tag att den välbekanta rösten i telefonen faktisk varit gravid i nio månader. Så… det måste ju betyda att lilla Alva faktiskt är en ny liten människa i den här världen! Så cooolt! Välkommen lilla vän! Och grattis Alvas föräldrar!! Kärlek och respekt till er.

Markkontakt

Önskar jag kunde börja skriva snart. Det finns saker där inne som bara vill ut. Om jag bara visste hur. Det finns en längtan. Om jag bara visste efter vad. Det finns en längtan inuti som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vet inte hur jag ska få ut den. Få upp den. Få ur den ur min kropp. Hur ska jag göra för att kunna få ner det på papper. Kunna ta på det. Alla tankar och drömmar som gömmer sig där inuti. När det börjar bli dags för den att komma ut, när de är mogna nog att göra entré, så vänder de bara på sig lite oroligt. Sen lägger de sig till rätta igen. Som om ingenting skulle ha hänt. Som om ingenting borde ha hänt. Som om ingenting kommer att hända. Någonsin. Igen. Hallå! Kan ni inte komma ut snart? Jag begraver mig själv inifrån. När de bara byggs på. Lager på lager ska vara bra har jag hört, men kan det verkligen vara bra om det kommer inifrån. Borde det då inte bli lite väl trångt tillslut? Jag menar, det finns ju faktiskt ett skal där i vägen, som så småningom kommer att ta emot. Lager på lager kanske kan vara bra om det är utanpå. Utanför. På papper. På kläder. På kroppen. På… vad som helst. Bara det är utanför. Aldrig inuti.

Mina skriverier nu för tiden handlar just om detta. Att inte kunna skriva. När jag känner hur mycket jag vill skriva om träden, om himlen, om myllan, om solen och månen och stjärnorna. Om varelser i jorden, i skogen. Om själen, om hjärtat, om luften, om sfären runt omkring. Om kärleken till allt. Ja, då skriver jag som mest bara om att det inte går att skriva. Att allt sitter fast i… ja i allt som det skulle kunna fastna i. I halsen, i magen, i fingrarna, i pennan. Att pennans spets är för liten för att något ska kunna ta sig ut. För så måste det ju vara. Den är ju så himla liten, klart att det inte går att få ut något där som är så stort som hela skogen och hela världen, ja hela universum. Klart att det blir stopp i avloppet. Och inte där går det inte att använda sånt som natriumhydroxid. Nä du, där får man visst använda sig av andra saker för att få ordning på stoppet. Jag har bara inte kommit på vad än. Eller jo, egentligen vet jag väl precis vad det är som behövs. Vad det är som behöver komma till för att allt inte längre ska sitta fast.

Jag sitter ju här, i mitt lilla rum. Med min dator, min lampa, min gröna fina växt. Och när jag tittar ut genom fönstret som jag har precis framför mig så ser jag skogen. Träden. Ängen och dalen. Allt finns där på andra sidan fönstret. Så nära men ändå inte. Jag är ju där. Men ändå inte. Jag är där, men inte där. Mitt lilla rum är fint. Litet men mysigt. Men det är kontakten med marken jag skulle vilja ha. Markkontakt. Det är lösningen. På allt tror jag. Då skulle inte världen fastna. Då skulle inte världen inte fastna, inuti.

SNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

Ja, nu har vi äntligen fått lite snö! Som jag har längtat. Det är precis såhär det ska vara. Precis när alla löv fallit ner på marken ska snön komma. Då slipper man den där tråkiga tiden när allt är grått och blött och trist och ännu mera grått. Så, det är väl bäst att utnyttja den tid vi har med snö. Jag kan bara inte bestämma mig om jag ska ta en promenad eller om jag ska ut och springa lite. Med tanke på hur lite jag har tränat sista tiden borde det vara ett smart drag att ta en löprunda. Fast vid en promenad kan man njuta av snön och solen extra mycket. Det blir väl dagens i-landsproblem. Nu är det bara att hoppas på att snön ligger kvar också...


Snö. Från mitt fönster.

Lagen om alltings jävlighet

Ja, när jag nu äntligen tar mig för att sy den där väskan som jag gått omkring och tänkt på i evigheter. Det skulle bli en väska av det där gul-blommiga tyget som jag köpte på urkultfestivalen för över ett år sen. En kjol har det ju redan blivit av det, eftersom det inte är varje dag jag använder kjol tänkte jag att en väska kan bli ett bra komplement. Tyget är nämligen sådär blommigt i gult och orange så det lyser upp hela ens dag.

Sagt och gjort. Jag klipper till. Jag nålar. Och jag syr. Halva väskan. Sen lägger min symaskin av. Och jag har ingen aning om varför. Först trodde jag att det bara var några trådar som trasslat ihop sig. Jag redde ut dem och gjorde ett nytt försök. Trassel igen och ett nytt försök. Ännu mer trassel. Jag tar bort övertråd och undertråd, trär maskinen igen och försöker en gång till. Och vad händer, jo det trasslar igen. Det går att sy ungefär ett och ett halvt stygn innan det trasslar till sig och symaskinen stannar. Jag testar att sy i ett annat tyg men så klart att det inte fungerar heller. Jag förstår inte vad det är för fel!!! Jag borde väl leta upp en skruvmejsel och leta efter felet inuti maskinen istället för att sitta här och beklaga mig. Men jag orkar inte börja greja med det just nu. Börjar bli för hungrig för det. Och även om jag skulle börja greja nu så skulle det vara en smart idé att bli av med aggressionerna innan jag ger mig på det. Annars finns ju en risk att det inte finns någonting kvar alls av symaskinen efteråt. Så ja, ni får väl bara se en halv väska då. När den blir hel är det ingen som vet...


En sida av en tänkt väska...

Fest och fest och årets första snö

Helgen har varit helt överhopad med fester. Och med tanke på att jag inte brukar gå ut och festa flera gånger varje helg blev den här helgen något alldeles speciellt. För att inte tala om baksmällan...

Fredag: Inflyttningsfest någonstans i Södertälje. (Inte varje dag man är i Södertälje så det är ju ett äventyr bara det). Efter en del velande köpte jag och min kompis några chokladgodisar i form av småpotatisar, ett kärlekste samt en fantastiskt snygg kökshandduk med svampar på till paret som hade flyttat. Och efter en del åkande med pendeln och buss hittade vi också fram. Tror vår inflyttningspresent gjorde succé faktiskt, typ. Efter lite ostätande, blygsamt mingel och en stark gissningsinsats på tipspromenaden (sex rätt av tio, jag kan verkligen ingenting om varken fotboll eller Göteborg, men däremot att paret är oense om hur mycket ekologisk mat man ska köpa...) så gjorde vi stan. Alltså Södertälje. Vi gick till Hamnmagasinet. Ett helt okej ställe men med inte alltför bra musik. Som vanligt när man går ut alltså. Hemfärden mot Stockholm togs med nattbuss genom årets första snö. Eller snöslask kanske man ska säga. För bildbevis på snön som föll under natten, kolla här. Där går även att skåda det fantastiska paket vi slog in... eller som jag slog in.

Lördag: Födelsedagsfest någonstans i Sala Backar. Bakistrött och utan födelsedagspresent ramlade vi in bland massa människor jag aldrig träffat för att leta efter en bordskavaljer som hade samma fascination för värdinnans lockar som jag hade, eller skulle ha, enligt de instruktioner jag fick. Väl till bords blev det sång, mat, sång, sång, sång, mat, sång och sång. Och sång igen. De flesta på festen var väl uppfostrade av universitetets gasquetraditioner. Jag blev lite orolig i början, men jag klarade mig ganska bra ändå tyckte jag. Trevligt var det. Och sent blev det. Igen. Det som skrämmer mig mest från kvällen är att jag har nåt svagt minne av att jag stod och sjöng i köket ur någon bok med svenska visor. Eller man skulle väl kunna säga att jag faktiskt skrålade. Och alla som känner mig vet att jag verkligen INTE kan sjunga. Och att jag verkligen ALDRIG sjunger bland människor jag inte känner. Men jag får väl skylla på värdinnan, födelsedagsbarnet, det var hon som fick mig att skråla ikapp...

Och, by the way, Skrutten har förlovat sig den rackarn. Kan man göra sånt bara sådär?

Barn av universum

Såg just ett avsnitt av ”Jonas och Musses Religion”. Ett program som går ut på att just Jonas och Musse ska skapa en ny religion. Egentligen är det ett ganska fånigt program. Resonemangen är ganska ytliga och stannar oftast bara vid jämförelser mellan andra religioner. Jag saknar de djupa, bakomliggande reflektionerna och analyserna. Trots det så är en del av de saker de kommer fram till att de vill ha i sin egen religion ganska vettiga. Idag sa de till exempel något som till och med jag skulle kunna ha med i min egen religion. Om det nu vore så att jag skulle starta en. Eller egentligen var det väl en docent i astronomi från Uppsala Universitet som uttryckte sig som så:

Vi är barn av universum.

Trygg i relationen till universum – jag är här, jag måste få leva mitt liv och då måste man ta risker och tro att det är meningsfullt att man existerar.

Att jag kände mig så träffad av det just nu skulle också kunna bero på att jag just idag varit i Stjärnsund. Där är så lugnt och fridfullt så det känns nästan som om man vore i ett tomrum. En del av världen som hamnat i ett vakuum.

Får nog sova lite på den…

Hurra...

...munkarna går igen! Cirka 200 munkar har demonstrerat i staden Pakokku. Det kändes skönt att läsa. Lättande på nåt sätt, att de har rest sig igen. Att de vågar ge sig ut på gatorna igen. Visa att hoppet finns kvar! Men nervositeten börjar ju tillta igen. Hur ska det gå den här gången!?

Samtidigt som saker händer där ute i världen, sitter jag här i mitt lilla rum och skriver på en hemtenta. Det går väl framåt, men långsamt. Men jag har stött på ett sjukt långt ord: miljökonsekvensbedömningsprocessen. Kanske världens längsta...

Ojojoj...

... nu verkar det som om det börjar hända saker igen. Militären i Burma har omringat flera buddhistiska tempel i Rangoon. Detta för att förhindra att upproren tar ny fart. Än så länge verkar inget ha hänt, men att de vidtar sådana åtgärder måste väl tyda på något!? Jag både hoppas och inte hoppas att att något kommer att hända. Jag vill så gärna att studenter, munkar och den övriga befolkningen ska resa sig igen. Men samtidigt vill jag det inte, för risken att militären kommer att slå ner de nya upproren på samma sätt som tidigare är ju överhängande. Fler kommer att dödas och ännu fler kommer att fängslas. (Cirka 3000 människor har redan fängslats sen demonstrationerna började tidigare i höstas!)


(dn.se)

Fortsätt ställa krav!!!

Det är med lite glädje men med mycket nervositet som jag läser att Aung San Suu Kyi nu har fått lämna sitt hem där hon suttit i husarrest i 12 av de senaste 18 åren. Detta för att hon för första gången skulle få träffa militärjuntans företrädare. Och kanske kan det vara ett litet steg i rätt riktning Vad resultatet av just det här mötet är svårt att säga. Men att en dialog just har inletts känns som en bra början. Men det finns också en risk med det. Att omvärlden nu kommer att dra en lättnadens suck och sluta ställa krav och trycka på för ett demokratiskt Burma. Att omvärlden kommer att glömma Burma. Det är lång väg kvar. Mycket lång väg. Och bara för att Aung San Suu Kyi nu har fått lämna sitt hem några dagar betyder det inte att hon kommer att bli tvingad att återvända dit inom kort.

Kan man bli mer mediakritisk?!

vi är inte bara skyldiga till det vi gör, utan även till det som vi läser, ser och hör.

Har varit på en sjukt bra föreläsning med Maria-Pia Boëthius. Jag som tyckte att jag varit ganska kritisk mot medier förut börjar inse att jag nog får jobba lite mer på det. Fick nästan lite dåligt samvete för att jag läser vissa tidningar och för att jag, trots mitt kritiska öga, på något sätt ändå tror lite på det som står. Visst kan det vara vinklat från olika håll men de borde väl inte ljuga en rakt upp i ansiktet, eller?!

Efter ikväll så är jag inte så säker längre... Mycket svammel är det.

Svårfångade drömmar

Har haft några dagars semester från Uppsala. Några dagars verklighetsflykt och några dagars drömmande om en framtid där allt är bra, fint och vackert. Där jag ska bo i mitt lilla ekologiska hus, odla mina grönsaker och bara vara. Har alltså varit på kursträff på ekobyggkursen igen. Det var lika roligt den här gången som sist. Så med nya lärdomar om bygglovsansökan, solceller, en fantastiskt vacker stjärnhimmel, lerhalmsbygge och byggnadsmaterial har jag åter landat i Uppsala med en känsla av att vara fast. Frihetskänslan man hade under helgen har förvandlats till uppsatsångest och sökajobbångest. Och alla visioner och fina drömmar om framtiden har omvandlats till en enda stor press och stress. Skulle man inte kunna behålla den positiva känslan lite längre än till kommungränsen?! Varför får den inte plats i verkligenheten?!

Och ni där ute som läser det här, ni glömmer väl inte bort Burma!!! Nu när de största protesterna har lagt sig och juntan säger sig arbeta efter ett sju-stegsprogram för demokrati baserat på demokratisk disciplin är det inte längre hett nyhetsstoff med resultatet att det knappt går att finna en rad i tidningarna om vad som faktiskt händer. Allt som fortfarande händer. I lördags arresterades Htay Kywe, den sista av ledarna i ”88 generation students”-gruppen. Samtidigt arrangerar militären demonstrationer och hyllningar FÖR juntan, där de kör dit människor i buss direkt från fabrikerna. Skicka fler blomkort till den burmesiska generalen Than Shwe. (Att överlämna blommor till någon är en freds- och försoningsgest enligt burmesisk tradition. ) Textförslag och adress finns här.

Drömmarna försvann någonstans i mörkret

Kvällssolen orkar precis tränga igenom en grå massa av moln och löven lyser som guld i kvällsljuset. Fåglarna har börjat sin långa flytt. De avspeglas som små siluetter mot himlen. Tillsammans. Mot ett bestämt mål. Tillsammans. Hemåt Tänk om man kunde följa med. Ta flyttfåglarna till hjälp för att upptäcka nya människor. Nya upplevelser. Nya världar. Hem.

Vardagstristessen har börjat ta över min liv här i Uppsala. Samma sak dagarna i ända. Det jag ska göra imorgon är precis samma som det jag gjorde i går. Kanske är det dags att åka härifrån. Har varit kvar alldeles för länge på samma plats nu. Så länge att jag nästan tappat bort mina drömmar. De är försvunna. Brukar alltid ha några på lager, drömmar och visioner, om vad jag vill göra nästa månad, nästa termin, nästa år. Men nu är det blankt. Vet inte vad jag vill längre. Minns inte vad det var som var så viktigt i livet. Vad drivkraften var för något. Hur hittar man en ny drivkraft?

Jag drömde i natt att jag var i Rom. Kanske är det där jag ska börja leta?!

Höstpromenad och ännu ett tips

En härlig kvällspromenad i höstens tecken. Klart och kyligt. Och otroligt vackert.


Hågadalen.

Ett till tips. Denna gång om en intressant artikel i Arbetaren om Sveriges utsläpp. Och var de egentligen tar vägen.

Äntligen kontakt med omvärlden igen

Åh äntligen har jag fått kontakt med verkligheten igen. Min dator har varit på omskolning och utan dator är jag (det är bara att konstatera, hur sorgligt det än är) helt lost. Handlingsförlamad. Apatisk. Det var en skrämmande upptäckt, men dessvärre jag var inte utan dator tillräckligt länge för att jag skulle komma ur det. Det blev bara ett konstaterande. Och nu har jag fått tillbaka min älskling och mitt beroende kan fortsätta ett tag till... Najs.

Händelserna i Burma går i DN under rubriken som "En humanitär katastrof". Stoppade matleveranser och större svårigheter för hjälporganisationer att arbeta i landet. Sjukdomar sprider sig, skolor kollapsar etc. Juntan verkar tro att de vunnit slaget den här gången också, precis som för 20 år sen. De fortsätter att söka upp aktivister, framför allt de som stått i spetsen för demonstrationerna, samtidigt som de släppt några. Antalet människor som blivit bortförda eller mördade är fortfarande oklart. Troligtvis flera hundra. DN listar bistånds- och hjälporganisationer som är verksamma inom landet.

Tips om en helt annan sak: En grymt bra föreläsning av Fredrik Härén. Han pratade på Kunskapens Dag om kunskap, utveckling, idéer och kreativitet. Väldigt engagerande och tänkvärt.

Tre timmars plåga är över

Åh, nu är det avklarat. 30 km är sprungna. Men jag var lite nervös för att ens ta mig till starten i tid. Min braiga, men lite allmänt sega bror plockade upp mig ungefär en halvtimme efter att vi sagt att vi skulle åka. Sträckan till Stockholm gick väl ganska smärtfritt, men väl inne så blev det en liten bilkö. Och ännu mera kö. Och så stod vi i kö lite till. När det var lite drygt en timme till min bror skulle starta så bestämde vi oss för att parkera bilen vid St Eriksplan och sen ta tunnelbanan. Vi anlände till Lidingövallen straxt efter halv ett. Kändes skönt då jag hade ungefär en timme på mig att fixa nummerlapp, lämna in väskan, gå på toaletten och ta mig tillstart. Dessvärre fick jag stå i nummerlappskö i ungefär 20 minuter. Och för att sen fixa resten krävdes lite knep och knåp då regnet verkligen öste ner. (Toakön är inte att förglömma.) Och att bli helt dyngsur och kall innan man börjat springa känns lite tungt. Men när väl allt var avklarat så bar det av till starten (sprang nog snabbare dit än jag gjorde på hela loppet), och jag anlände i lite lagom tid, cirka 5 minuter innan startskottet fyrades av. Puh. jag hann i alla fall. Nu var det ju bara att springa. 30 km. Lätt som en plätt. Typ.

Löpningen gick hyfsat bra de första 20 km. Var lite mer kuperat än vad jag mindes, men det var ju också några år sen jag sprang sist. Och när man tränar i Uppsala är det ju ganska svårt att få med backar i träningsrundan på narturligt sätt. Också med tanke på min inte så enorma träningsdos innan så tog jag det relativt lugnt, 6 min/km, och det verkade gå vägen. Ända till det då var 10 km kvar. Då började knäna balla ur igen. Attans. Det tar lång tid att stappla i 10km. Framför allt när man inte kan springa i nedförsbackarna. Det tappar man mycket tid på. Uppförsbackarna gick nästan lättare. Hur omvänt är inte det!? Men jag kom i mål. Efter mycket om och men i regn och lervälling fick jag en tid på 3.18. Hade varit skönt att komma in runt 3 timmar precis, men jag är nöjd ändå. Och trots smärtan i benen och knäna så börjar jag funderar på en klassiker... Det är konstigt hur lätt man glömmer obehagliga saker...

Lite creds fick jag för min snygga Burma-tröja också:-)

Ett steg närmre målet

Så, nu är min tröja för i morgon klar. Så här blev den:


Helt okej tycker jag att den blev. Första gången jag dutt-tryckt en t-shirt. Med den på kommer det gå snabbt i morgon...

En dag kvar...

Ja, nu är det nära. Imorgon gäller det. Och uj vad jag inte är laddad för det här egentligen. Tror väl att jag kommer att ta mig runt, men det kommer att bli så himla slitsamt.

Imorgon kommer amnestygruppen jag är med i att befinna sig nere på stan för att informera om situationen i Burma och samla in namnunderskrifter. Så om ni inte har något bättre för er så pallra er ner och skriv under! Eftersom jag dessvärre missar den händelsen kommer jag att springa för Burma i min egenhändigt tryckta t-shirt. Kan inte visa någon bild på den än, för jag har ännu inte gjort den. Men jag postar nog en bild senare under dagen.

Tänk vad häftigt det hade varit om alla som ska springa Lidingöloppet skulle ha röda tröjor på sig... Det hade varit coolt.


(dn.se)

Burma-demonstration imorgon!

Var med och demonstrera! Imorgon, fredag 28/9, kl 17 på Medborgarplatsen. Kom och visa lite solidaritet med Burmas folk och alla modiga aktivister, studenter och munkar! Uppmaningar har också spridits under dagen att bära röda skjortor/tröjor för att visa vårt stöd för folket i Burma:

"In support of our incredibly brave friends in Burma: May all the people around the world wear a red shirt on Friday, September 28."

En uppmaning till alla som råkar ha ett blomkort liggande hemma; Att överlämna blommor till någon är en freds- och försoningsgest enligt burmesisk tradition. Skicka vykort med blommotiv till den burmesiska generalen Than Shwe! Låt generalen översvämmas av blomkort! Förslag på vad man kan skriva samt adress finns på Amnestys hemsida.

Nu är jag rädd

Nu har det hänt. Nu har juntan i Burma börjat skjuta på demonstranterna. Minst fem personer har dödats och hundratals skadats. Militären använder sig av tårgas och varningsskott för att skingra demonstranterna, och de utför räder mot klostren. 200 munkar ska ha fängslats. (dn.se) Det som är otroligt häftigt är att trots utegångsförbud och hot om ytterligare våld så fortsätter folket att demonstrera. Burmas folk måste vara av ett otroligt starkt slag, som är så modiga. De är mina nya hjältar. Helt klart. Det känns lite som att det är nu det gäller. Det är nu eller aldrig. Om juntan lyckas slå ner de protester och demonstrationer som sker nu, känns det som om det aldrig kommer att hända något mer. Då känns det ganska hopplöst.

Men, så länge folket är med så finns det hopp. Men jag är rädd.


Aung San Suu Kyi, Burmas oppositionsledare, har nu förts till fängelse.

Två olika världar

Fortfarande massor med protester. Det är så himla spännande. Och nervöst. Idag har undantagstillstånd utlysts i flera av Burmas städer. Får bara hoppas att det stannar där... Om det är någon som läser det här och det verkligen kliar i fingrarna för att kunna göra något, kolla här. Vet inte om det verkligen kommer att nå dem som det borde nå, men det är värt ett försök.

Mitt i all förvirring och upphetsning över vad som händer i Burma har jag liksom glömt bort att jag ska springa Lidingöloppet. Det kändes inte helt bra när jag var ute i dag. Och det är bara fyra dagar kvar. Bara FYRA (4!) dagar kvar! Jag behöver lite snabba tips, och det nu!

Hoppet stiger för varje dag

Det här är sååå coolt... Nu över 100 000 demonstranter!


dn.se

Vem kan blunda för vad som händer i Burma?

Någonting håller på att hända. Någonting stort. Protesterna i Burma har under söndagen varit de största på 20 år. Över 20 000 människor var med i demonstrationen. Förra gången slutade det i blodbad. Då var det 1988. Jag hoppas att det kan vara annorlunda denhär gången. Protesterna nu började på grund av att den styrande militärjuntan i augusti chockhöjde priset på bränsle. De första protesterna, som leddes av bland annat de som var med under upproret -88, slogs ner. Sista veckan har man däremot kunnat följa ett ökat antal buddhistmunkars deltagande i protesterna och det verkar ha större effekt på juntan än vad de vill erkänna. I DN kan man bland annat läsa detta:

"Vissa munkar vägrar också att ta emot allmosor från soldater och personer som har med militären att göra. I det buddistiska Burma, där dagliga gåvor anses tillhöra grunden för en rättroende, är det en förödmjukelse och ett straff. Enligt burmesiska exilgrupper är det ett slags bojkott som drar stor skam över den styrande juntan."

En sak som är annorlunda nu jämfört med för 20 år sen är att det nu skrivs runt om i världen om vad som händer inne i landet. (dn.se)Informationen kommer ut ur landet. Människor utanför landet har faktiskt all möjlighet att göra något nu, för att vi vet om vad som händer. Vem kan blunda nu?
Läs mer på dn.se, David learns to blog

Var är min plats i världen?

Ibland undrar jag hur man ska klara av att leva i det här samhället. Känns som om alla måste vara stöpta i samma form för att bli accepterade. Alla måste vilja göra en schysst karriär. Alla måste vilja skapa nätverk och knyta kontakter. Det är det som räkans. De som har störst nätverk när de dör vinner. Samhället är inte skapat för människor som inte har ett direkt behov av att vara i centrum. Människor som värdesätter kvalitet i stället för kvantitet. Läste en schysst seriestrip av Berglin häromdagen. Tänkvärt.

Oj vad jag längtar ut på landet. Jag inbillar mig att jag kanske har kommit lite närmre mina drömmar nu i och med att jag börjat kursen Bärkraftigt byggande och boende i Stjärnsund. Så någongång snart kanske jag kan bygga mig mitt egna lilla hus. Ett bra hus, för kropp och själ...

Plugg, jobb och blogg går inte riktigt ihop

Jag är så sjukt less på att plugga nu. Skulle göra vad som helst för ett jobb. Nästan. Om det är ett roligt jobb, som har något sånär anknytning till det jag pluggat. Det skulle vara så otroligt skönt. Samtidigt är det så himla läskigt att ge sig ut i arbetslivet. Visst har jag jobbat tidigare på några olika platser, på olika typer av jobb. Men att ge sig ut i arbetslivet för att söka "riktiga" jobb är något helt annat. Det är obehagligt med alla krav som kommer att kunna ställas på en, och med alla förväntningar på att man ska ha tillgodogjort sig massa kunskaper (och komma ihåg dem) under studietiden. Men tills dess att jag kommer att få det där superroliga jobbet med sina alldeles lagom höga förväntningar (som säkert är jättelätt att få utan arbetslivserfarenhet och en halvfärdig uppsats) så sitter jag här och försöker förkovra mig i ämnet miljökonsekvensbeskrivning. Det är som en hel orgie i miljöbalkens sjätte kapitel. Och hur kul det än kan tyckas låta så har jag ganska svårt med studiemotivationen. Så svårt att tiden bara försvinner medan jag flyter runt ute i cyberrymden och blir allmänt förbannad på vårt härliga samhälle. Läser bland annat i Arbetaren om Henrik Mellström som blir av med sitt nya vikariat på grund av sin blogg. Vart tog vår vår yttrandefrihet vägen? Bloggen kan du förövrigt hitta här.

Nu ska jag gå och vara arg ett tag!

Tänd ett ljus

Ett kort inlägg om Kulturtnatten som var i Uppsala i helgen. Det var kallt. Väldigt kallt. Men stämningen värmde. Man kunde bland annat tända ett ljus för mänskliga rättigheter.


Lite halvtaskig kvalité, men man kanske kan ana vad det ska föreställa...

Höst & kursstart

Nu har hösten kommit på allvar. Underbart, härligt och kallt. Berusad av kylan och lukterna och de stundande lövkrigen råkade jag anmäla mig till Lidingöloppet. Det börjar kännas som ett ganska dumt beslut. Det är en månad kvar (eller 26 dagar för att vara exakt) och längden på mina löppass är inte riktigt vad det borde vara för att klara trettio (30!) kilometers löpning i någorlunda kuperad terräng. Måste lägga upp ett sjukt bra träningsprogram den tid som är kvar om det överhuvudtaget ska gå vägen.

Men första hindret att klara är morgondagens introduktionsföreläsning. Jag ska stå och prata inför en herrans massa människor. Och jag kan inte bara babbla på, utan det jag säger måste vara tydligt och innehållsrikt. Inte för att någon ska sätta betyg på det, utan för att de 50 personer som sitter och lyssnar har förväntningar på den kurs de valt att läsa. Jag som brukar smita i från de minsta redovisningar man haft i skolan. Alltid. Inte konstigt att jag börjar bli nervös.

Håll käften, världen!

Vad har hänt med samhället? Vart har all medmänsklighet tagit vägen? Finns det inte en gnutta hopp kvar?

Vill bara länka till ett bra inlägg av Jerry. Ännu ett tecken på att världen är sjuk, och att nåt snart måste göras. Här vill inte jag leve länge till.

Människohandel i Grekland

Ibland kan man höra människor säga att världen blir bättre. Och visst, till viss del kan jag hålla med om det. Vi är friskare, vi lever längre, fler människor har råd att köpa mat osv. Men med en ökning av människohandeln, i bland annat Grekland, skulle jag inte vilja säga att världen blir bättre.

Människohandel, en nyare variant av slavhandel, innebär att människor köps och säljs som vilka varor och produkter som helst, för att hamna i tvångsarbete. Främst inom sexindustrin. I Grekland tros människohandeln ha ökat tiofaldigt under de senaste tio åren!

Människohandel med människor för sexuella ändamål är ett grovt brott mot mänskliga rättigheter som t ex rätt till frihet och personlig säkerhet, rätt till att inte utsättas för tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling, rätten till rörelsefrihet samt rätt till ett privatliv. Påtryckningar utifrån har lett till att Grekland 2002 införde ett antal nya lagar som berörde människohandel, men resultatet är knapphändigt. Bara ett fåtal offer har blivit erbjudna skydd eller annan hjälp.

Ett första och viktigt steg är att traffickingoffer ska identifieras som just offer. De kvinnor som inte identifieras som traffickingoffer riskerar idag att arresteras och dömas för prostitution eller för att olagligt vistas i landet.

Trafficking måste bekämpas! Läs mer på Amnesty.se

Jobb & drömmar, går de att förena?

Shit vad det är jobbigt att skriva jobbansökningar! Jag har så himla svårt att koncentrera mig och fokusera på att ksriva om hur bra man är. Jag kommer mest på mig själv med att drömma mig bort till helt andra världar. Eller inte helt andra världar kanske, utan mer till att jag kommer att få jobbet jag håller på att söka. Som just nu när jag skriver en ansökan till ett jobb som innebär att jag kommer att få vara i Indien i tre månader. Hur fint skulle inte det vara?! Jag är ju redan där i tanken. Kom dit för länge sen. Värmen, dofterna (och stanken), smaken av all underbar mat, spindlar, vackra kläder, konstiga larver, fantastiska färger, flugor och myggor, men mest alla underbara människor. Undrar om det kan vara så att jag aldrig har kommit hem därifrån, egentligen...

Muthulaksmi, från vintern 04-05.

Hm, ja... kanske dags att återgå till ansökningsskrivandet... Om jag inte ska ta och börja skriva träningsdagbok igen... Var ju ute och sprang ganska länge i lördags och det skulle ju se fint ut att börja med. Att det berodde på att jag sprang vilse behöver jag ju inte skriva där. (Vilket för övrigt var första gången i mitt liv, hur läskigt som helst. Trodde inte jag kunde springa vilse, så mycket som jag ändå är ute i skogen. Men det är väl en annan historia....)

En längtan efter höst...

Äntligen börjar saker ta form. Efter låååång tids planering för jobbet som kursamanuens på CEMUS så kan man snart se reslutat. Ska bli skönt när man kan se ett resultat i fysisk form. Jag trodde nog inte innan att det faktiskt kunde vara så roligt att jobba. Kursstart är om två veckor, och då ska verkligen ALLT vara klart. Men lite småsaker är ju kvar till dess förstås...

Känns annars som att hösten börjar krypa närmre. Det känns bra. Jag längtar efter hösten. Höst är alltid en nystart på något sätt. Mer än ett nyår. Ute är det mulet och blåsigt och någonting far runt i luften. Tror inte det är löv riktigt än, men om man kisar lite så kan man låtsas det i alla fall. Och när hösten närmar sig kommer också, som ett brev på posten, lusten att vara ute och springa. Klara kyliga dagar med långa löprundor i en gul-orange skog, den friska luften som dras in genom näsan med en doft av myrmarker, mylla och skog. Det är kanske dags att anmäla sig till Lidingöloppet snart, det är ju faktiskt om en och en halv månad lite drygt.

(obs. inte jag som tagit bilden!)

Sveriges kanske mysigaste festival

Jaha, nu har man avverkat det som kom att bli årets enda festival för min del. Längst ner i hörnet av Dalarna ligger Burberget, och där gick Burbergsfesten av stapeln. Systrarna Nordlund som står för arrangemanget har lyckats skapa en schysst, avslappnat och otroligt mysig minifestival som har allt som festivaler ska ha. Campingområde under äppleträden, god mat i form av en knytisbuffé, översvämmat dass samt ett assnyggt scenområde med en fantastisk presenning över både scenen och publiken. Och så klart väligt bra band. Fyra stycken för att vara exakt. De som ställde sig på den eminenta scenen var Force Majeure, Cube:ism, SLAP och sist men inte minst Los Pilotos.

Och jag är alldeles säker på att det så småningom kommer upp bilder från årets festival på deras hemsida också.

Om man kisar lite kan man nästan se att det är festivalbandet från Burbergsfesten.

Jag ser fram emot nästa gång!

Vad är väl ett par gröna gardiner jämfört med naturkatastrofer & miljöflyktingar...

Nu är mina nya gröna gardiner färdigsydda! Och de hänger så fint i fönstret. Ska väl posta en bild på dem, men först måste jag nog stryka dem. Och laga ett hål...

Samtidigt som man sitter här och lägger ner all sin energi på grönblommiga gardiner kan man läsa om hur människor dör i översvämningarna i Indien och Bangladesh. Läser i DN att mellan -04 och -06 så ökade antalet naturkatastrofer från 200 till 400 per år! Borde inte människor här runt om kring reagera på det? Borde inte fler inse att det är något som är fel? I samma artikel i DN kan man läsa att de människor som drabbas av översvämningar, torka skogsbränder etc efteråt alltid återvänder till sina hem. Och Margareta Whalström, FN-samordnare av humanitär hjälp, ställde sig frågan:

- Kan människor ändra sitt beteende så att verkan av de här företeelserna minskar?

Visst kan jag förstå att det ökade antalet naturkatastrofer tär på FN:s hjälparbete, men vad har de drabbade människorna för alternativ, vart ska de ta vägen om inte tillbaka till sina hem?! Det är ju inte direkt så att vi är kända för vår generösa flyktingpolitik...

Äntligen kan man bli gammal med gott samvete

Det är inte kul att spara pengar. Framför allt inte när man läser om att svenska banker placerar i Burma, som gick att läsa i svd i januari i år. Burma är ett av de ondaste länder som finns. En militärdiktatur med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det känns dock lite roligare att bli gammal när man läser om det projekt som GlobalFOCUS håller på med; Klimatsmart pensionssparande.
Projektet går ut på att granska hur svenska pensionsfonder investerar i Kina och Indien idag, för att sen kunna ge förslag på investeringskriterier.

"Att byta till lågenergilampor samtidigt som ens pensionspengar investeras i Kinesiska kol och oljebolag känns nog fel för de flesta.

Ja, det kan man säga att det gör. Jag väntar...

Skogar, fjäll och blommiga gardiner

Har visst blivit lite dåligt med uppdateringar på sista tiden. Måste få skylla på att jag 1) har flyttat och inte fått i ordning på internet förren idag, 2) har varit på en lite semestertur till fjällen.

Jo så nu är flytten klar. Och det mesta är uppackat, igen. Det är mycket kvar att pyssla med, men ett nytt tyg till gardiner har jag hittat. Grönblommig och fint:

Trots flytten är det i alla fall skönt att titta ut genom fönstret och se lite träd och himmel istället för röda tegelhus. Och en balkong har jag också! Men nu får det vara nog med flytt på ett tag. Jag kommer att bo här i alla fall minst ett halvår...

Och ja, fjällen har jag lyckats hinna med i år också. Grövelsjöfjällen för att vara exakt. Några dagars strosande längs Linnéstigen, slöande vid apelsinstenen samt en övernattning vid Gutulisätern. Dagarna vid Gutlia var helt fantastiska. Tyst, stilla, lugnt. Sånär som på lite mygg och ett stilla regn. Om det finns ett paradis på jorden så är det där. Och allt dethär upplevde jag tillsammans med Cia, som gör ytterligare en säsong på Grövelsjöns fjällstation. (Jag förstår varför hon återkommer dit...) Och jag saknar verkligen fjällen. Det är ju där man ska bo, egentligen.

Slutet av veckan tillbringades i Älvdalen med familjen, samt med en hel drös släktingar som jag inte visste att jag hade. Just det, släktträff. Och så har jag också fått mig en lektion om WITCH. Jag tror min favorit är Cornelia.

Flytt från verkligheten

Så. Nu är det flyttdags igen. Och puh vad det är tråkigt att packa... Snart vill jag bo någonstans. På riktigt. Någonstans där jag känner mig hemma. Där jag kan bo så länge jag vill. Jag ser mig själv vid en röd liten stuga med vita knutar och massor av växter som nästan tar över hela trädgården. Där går jag och pysslar och njuter. Sitter på några gamla trädgårdsmöbler under ett stort träd, i min vita långa volangkjol och vita blus, och så hänger det massor med ljuslyktor i olika färger (eller heter det kulörta ljuslyktor?!). Dricker ett glas kall hemmagjord flädersaft. Mygg och andra bekymmer finns visst inte.
Det kalls visst verklighetsflykt.


En liten del av min packning...

Hej då Flogsta. Hej hej Eriksberg.

Nässlor och musik

Det är ganska tråkigt att flyttpacka. Mest för att man vet att man alldeles straxt ska packa upp allt igen, utan att något speciellt har hänt. Som när man ska ut och resa till exempel. Då finns det inget roligare för att man vet att man kommer att uppleva så mycket under resan (förhoppningsvis). Då skyms packningens tråkighet av allt roligt som kommer att ske. Det som annars är det bästa med att packa är att man kan lyssna på så himla mycket bra musik. Som bland annat Feist. (Tack för tipset Pär). Och för att inte tala om Miriam Aïda. (Kanske den vackraste människan i världen.) Får man lyssna på henne blir ju det mest roligt.

Läste en artikel i Sveriges Natur om nässlor häromdagen. De hade visst starka fibrer så de var utmärkt att göra rep och kläder av etc. Och så är de ju bekant väldigt nyttiga, så jag går här och funderar på om jag ska gör nässelsoppa någon dag. Frågan är bara hur man plockar dem på ett smidig sätt...

Sommarreashopping och sommarvinsdrickande

Fortfarande en semesterdag, men idag hade jag faktistk tänkt att göra något vettigt. Jag hade tänkt att börja packa mina grejjer inför flytten. Dessvärre sov jag lite förlänge så banankartongerna på ICA var redan tagna. Så packandet får skjutas på till imorgon eller så. Men dagen har inte varit outfylld för det. Pär hade på något märkligt vis vägarna förbi Uppsala så vi passade på att ta en fika på ett av Linnéfiken. Vi hann också med en liten shoppingrunda. (Det är så bra med Pär, för han tycker om att handla kläder!) Jag hittade i alla fall ett par nya skor på rean. Fina, visst!? Och det är inga klackar på dem, det ser bara ut så. Hur bra som helst:

Vi hann också med ett glas vin på Pub Nitton. Första gången jag var där, och det var väl helt okej. Rätt mysig att sitta ute, om det inte kommer förmånga bilar.

(Och jag har lärt mig hur man skickar bilder från mobiltelefonen till datorn, Tjohoo!)

Söndag med söndagssovmorgon, söndagspromenad, söndagsfilm, söndagsgodis, söndags...

En otroligt seg söndag är över. Den har haft allt som söndagar innehålla. Lång morgon i sängen, till God morgon världen! på P1. Senare blev det frukost till Klingan på P2 samt dn.se. Sommarpratarna är inte heller att förglömma. En liten promenad blev det sedan, ner till centrum och Åhléns. Det kliar i hela kroppen efter att få köpa nya grejer till mitt rum. Mitt nya rum som jag kommer att flytta till nästa vecka. Några inredningsdetaljer blev det dock inte även om det fanns en del att välja på. Men däremot en linnekjol, i svart. Varför jag köpte den vet jag inte. Har inte direkt behov av den egentligen (tror jag hade ca 15st sist jag räknade). Och sommarvädret verkar ju utebli. Men fin var den.

Söndagen har också bjudit på film, Shooting fish. En helt okej rulle. En rätt så mysig feel-good-film, med lite godis. Ett par matcher Betapet mot Pär har hunnits med också. Jag vann båda gångerna. Dessvärre var det inte för att jag hade mest poäng utan för att tiden tog slut för Pär... Men jag vann ju...

Så en slapp söndag får avslutas med lite folkmusik från P2:s Sommarfolk.

Trolltyg i de östgötska skogarna

Lite dåligt med inlägg i veckan kan skyllas på att jag tog en liten semestertripp till Åtvidaberg. Inte för att det inte skulle finnas elektricitet, datorer och internet där, men är man på semester så är man.

Skönt att få lite miljöombyte. Händer väl inte överdrivet mycket i de trakerna, men det är ju ändå väldigt vackert. Och så var det ju kul att träffa min bror och hans tjej. Jag och Rickard tog en liten tur runt Rökstenen, Alvastra Klosterruin och Vadstena. Klassresan i 3:an i repris. Ungefär. Vi försökte klättra lite i grottor också, i Trollegate, men det var ganska oplanerat så vi fick ge upp i brist på ficklampor. Vi hann också åka ut till den lilla röda stugan i skogen utanför Söderköping, för att hälsa på en liten, liten, liten familj. Den är så liten att de inte ens är tre, än.

Mycket bilåkande blev det. Nästan så det räcker för hela året nu. Mitt miljösamvete tynger.

Och min stjärn(blom)-sjal är påbörjad. Det blev inte det ekologiska garn jag hade spanat in, men ett olivgrönt blev det i alla fall, från Östergötland.

En olivgrön Almedalsvecka

Ännu en sen frukost... men det är ju semester. Och så regnar det. Och så hittade jag ett så himla fint virkmönster till en sjal i gårkväll, som jag bara var tvungen att provvirka lite på. Man virkar massa små stjärnor. Och massa ännu mindre stjärnor. Som man sedan virkar ihop. Fast i min värld ser nog stjärnorna mer ut som små blommor... Tror den blir jättefin. Framför allt i det olivgröna garn i ekologisk bomull jag hittade på Yll o tyll. Blir nog nästan att jag åker ner och köper det garnet idag.

Almedalsveckan har ju dragit igång också, och först ut var miljöminister Andeas Carlgren. Det verkar dock som att han inte kom med så mycket nytt. Högre koldioxidskatt låter ju bra. Att Sverige ska acceptera en lägre tilldelning utsläppsrätter låter väl också ganska bra. Frågan är bara hur mycket lägre. Om det gör någon skillnad. Att Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav och kräver stora insatser för att återhämta sig är också vida känt. Så den 40-miljonerssatsning han nämnde är välkommet. Han poängterade också att det är viktigt att få med sig alla runt om Östersjön för att klara problemet. Det kändes ändå ganska bra. Vår miljöminister har kanske förstått något i alla fall när det kommer till miljöproblem och vägen till en hållbar värld.

Är det en ny värld som öppnar sig nu månntro...

Har på nåt sätt blivit indragen in en värld av bloggare... känns som om man måste testa denna grej som alla pratar om hela tiden. Jag är lite seg med nya saker... när jag gör dem så är de snarare ganska gamla och nästan påväg att bli helt ute. Så det är kanska dags nu att sätta igång... Vad jag kommer att skriva om och vad resultatet blir är det ingen som vet så här i inledningsstadiet. Man får helt enkelt vänta och se.