Håll käften, världen!

Vad har hänt med samhället? Vart har all medmänsklighet tagit vägen? Finns det inte en gnutta hopp kvar?

Vill bara länka till ett bra inlägg av Jerry. Ännu ett tecken på att världen är sjuk, och att nåt snart måste göras. Här vill inte jag leve länge till.

Människohandel i Grekland

Ibland kan man höra människor säga att världen blir bättre. Och visst, till viss del kan jag hålla med om det. Vi är friskare, vi lever längre, fler människor har råd att köpa mat osv. Men med en ökning av människohandeln, i bland annat Grekland, skulle jag inte vilja säga att världen blir bättre.

Människohandel, en nyare variant av slavhandel, innebär att människor köps och säljs som vilka varor och produkter som helst, för att hamna i tvångsarbete. Främst inom sexindustrin. I Grekland tros människohandeln ha ökat tiofaldigt under de senaste tio åren!

Människohandel med människor för sexuella ändamål är ett grovt brott mot mänskliga rättigheter som t ex rätt till frihet och personlig säkerhet, rätt till att inte utsättas för tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling, rätten till rörelsefrihet samt rätt till ett privatliv. Påtryckningar utifrån har lett till att Grekland 2002 införde ett antal nya lagar som berörde människohandel, men resultatet är knapphändigt. Bara ett fåtal offer har blivit erbjudna skydd eller annan hjälp.

Ett första och viktigt steg är att traffickingoffer ska identifieras som just offer. De kvinnor som inte identifieras som traffickingoffer riskerar idag att arresteras och dömas för prostitution eller för att olagligt vistas i landet.

Trafficking måste bekämpas! Läs mer på Amnesty.se

Jobb & drömmar, går de att förena?

Shit vad det är jobbigt att skriva jobbansökningar! Jag har så himla svårt att koncentrera mig och fokusera på att ksriva om hur bra man är. Jag kommer mest på mig själv med att drömma mig bort till helt andra världar. Eller inte helt andra världar kanske, utan mer till att jag kommer att få jobbet jag håller på att söka. Som just nu när jag skriver en ansökan till ett jobb som innebär att jag kommer att få vara i Indien i tre månader. Hur fint skulle inte det vara?! Jag är ju redan där i tanken. Kom dit för länge sen. Värmen, dofterna (och stanken), smaken av all underbar mat, spindlar, vackra kläder, konstiga larver, fantastiska färger, flugor och myggor, men mest alla underbara människor. Undrar om det kan vara så att jag aldrig har kommit hem därifrån, egentligen...

Muthulaksmi, från vintern 04-05.

Hm, ja... kanske dags att återgå till ansökningsskrivandet... Om jag inte ska ta och börja skriva träningsdagbok igen... Var ju ute och sprang ganska länge i lördags och det skulle ju se fint ut att börja med. Att det berodde på att jag sprang vilse behöver jag ju inte skriva där. (Vilket för övrigt var första gången i mitt liv, hur läskigt som helst. Trodde inte jag kunde springa vilse, så mycket som jag ändå är ute i skogen. Men det är väl en annan historia....)

En längtan efter höst...

Äntligen börjar saker ta form. Efter låååång tids planering för jobbet som kursamanuens på CEMUS så kan man snart se reslutat. Ska bli skönt när man kan se ett resultat i fysisk form. Jag trodde nog inte innan att det faktiskt kunde vara så roligt att jobba. Kursstart är om två veckor, och då ska verkligen ALLT vara klart. Men lite småsaker är ju kvar till dess förstås...

Känns annars som att hösten börjar krypa närmre. Det känns bra. Jag längtar efter hösten. Höst är alltid en nystart på något sätt. Mer än ett nyår. Ute är det mulet och blåsigt och någonting far runt i luften. Tror inte det är löv riktigt än, men om man kisar lite så kan man låtsas det i alla fall. Och när hösten närmar sig kommer också, som ett brev på posten, lusten att vara ute och springa. Klara kyliga dagar med långa löprundor i en gul-orange skog, den friska luften som dras in genom näsan med en doft av myrmarker, mylla och skog. Det är kanske dags att anmäla sig till Lidingöloppet snart, det är ju faktiskt om en och en halv månad lite drygt.

(obs. inte jag som tagit bilden!)

Sveriges kanske mysigaste festival

Jaha, nu har man avverkat det som kom att bli årets enda festival för min del. Längst ner i hörnet av Dalarna ligger Burberget, och där gick Burbergsfesten av stapeln. Systrarna Nordlund som står för arrangemanget har lyckats skapa en schysst, avslappnat och otroligt mysig minifestival som har allt som festivaler ska ha. Campingområde under äppleträden, god mat i form av en knytisbuffé, översvämmat dass samt ett assnyggt scenområde med en fantastisk presenning över både scenen och publiken. Och så klart väligt bra band. Fyra stycken för att vara exakt. De som ställde sig på den eminenta scenen var Force Majeure, Cube:ism, SLAP och sist men inte minst Los Pilotos.

Och jag är alldeles säker på att det så småningom kommer upp bilder från årets festival på deras hemsida också.

Om man kisar lite kan man nästan se att det är festivalbandet från Burbergsfesten.

Jag ser fram emot nästa gång!

Vad är väl ett par gröna gardiner jämfört med naturkatastrofer & miljöflyktingar...

Nu är mina nya gröna gardiner färdigsydda! Och de hänger så fint i fönstret. Ska väl posta en bild på dem, men först måste jag nog stryka dem. Och laga ett hål...

Samtidigt som man sitter här och lägger ner all sin energi på grönblommiga gardiner kan man läsa om hur människor dör i översvämningarna i Indien och Bangladesh. Läser i DN att mellan -04 och -06 så ökade antalet naturkatastrofer från 200 till 400 per år! Borde inte människor här runt om kring reagera på det? Borde inte fler inse att det är något som är fel? I samma artikel i DN kan man läsa att de människor som drabbas av översvämningar, torka skogsbränder etc efteråt alltid återvänder till sina hem. Och Margareta Whalström, FN-samordnare av humanitär hjälp, ställde sig frågan:

- Kan människor ändra sitt beteende så att verkan av de här företeelserna minskar?

Visst kan jag förstå att det ökade antalet naturkatastrofer tär på FN:s hjälparbete, men vad har de drabbade människorna för alternativ, vart ska de ta vägen om inte tillbaka till sina hem?! Det är ju inte direkt så att vi är kända för vår generösa flyktingpolitik...

Äntligen kan man bli gammal med gott samvete

Det är inte kul att spara pengar. Framför allt inte när man läser om att svenska banker placerar i Burma, som gick att läsa i svd i januari i år. Burma är ett av de ondaste länder som finns. En militärdiktatur med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det känns dock lite roligare att bli gammal när man läser om det projekt som GlobalFOCUS håller på med; Klimatsmart pensionssparande.
Projektet går ut på att granska hur svenska pensionsfonder investerar i Kina och Indien idag, för att sen kunna ge förslag på investeringskriterier.

"Att byta till lågenergilampor samtidigt som ens pensionspengar investeras i Kinesiska kol och oljebolag känns nog fel för de flesta.

Ja, det kan man säga att det gör. Jag väntar...

Skogar, fjäll och blommiga gardiner

Har visst blivit lite dåligt med uppdateringar på sista tiden. Måste få skylla på att jag 1) har flyttat och inte fått i ordning på internet förren idag, 2) har varit på en lite semestertur till fjällen.

Jo så nu är flytten klar. Och det mesta är uppackat, igen. Det är mycket kvar att pyssla med, men ett nytt tyg till gardiner har jag hittat. Grönblommig och fint:

Trots flytten är det i alla fall skönt att titta ut genom fönstret och se lite träd och himmel istället för röda tegelhus. Och en balkong har jag också! Men nu får det vara nog med flytt på ett tag. Jag kommer att bo här i alla fall minst ett halvår...

Och ja, fjällen har jag lyckats hinna med i år också. Grövelsjöfjällen för att vara exakt. Några dagars strosande längs Linnéstigen, slöande vid apelsinstenen samt en övernattning vid Gutulisätern. Dagarna vid Gutlia var helt fantastiska. Tyst, stilla, lugnt. Sånär som på lite mygg och ett stilla regn. Om det finns ett paradis på jorden så är det där. Och allt dethär upplevde jag tillsammans med Cia, som gör ytterligare en säsong på Grövelsjöns fjällstation. (Jag förstår varför hon återkommer dit...) Och jag saknar verkligen fjällen. Det är ju där man ska bo, egentligen.

Slutet av veckan tillbringades i Älvdalen med familjen, samt med en hel drös släktingar som jag inte visste att jag hade. Just det, släktträff. Och så har jag också fått mig en lektion om WITCH. Jag tror min favorit är Cornelia.