Det är så konstigt hur man kan känna sig som pånyttfödd när det är vår. Jag blir lika förvånad varje år, varje ny vår. När man flyger fram på cykeln och vitsipporna liksom väller ut ur gläntorna. När de första fräknarna börjar synas och häggen blommar. När varje dag är en kjoldag och när det fortfarande är ljust när man ska gå och lägga sig. Och när det luktar så gott över allt att man inte kan sluta lukta så dofterna går rakt upp i huvudet så man blir alldeles snurrig och det liksom pirrar i hela kroppen. Hur ska man någonsin få nog?
En bild från min varje-dag-till-jobbet-cykelväg:
Det är också nu man förundras över alla trädgårdar och balkonger som plötsligt förvandlas från övergivna, gråa hålor till små oaser som rymmer all världens drömmar. Jag undrar var all växtlighet kommer ifrån. Hur har man hittat alla dessa fantasier som ryms däri? När jag tittar ut på min balkong är dessvärre det enda jag ser skitiga träningskläder…
