onsdag, mars 26, 2008

Hur gör man revolt i ett samhälle där allt är accepterat?

Som jag skrev i föregående inlägg hade jag några böcker att avverka. Bland annat Deltagande demokrati av America Vera-Zavala vilken jag nu börjat läsa lite smått. Jag har inte kommit många sidor men av de tankar som hittills dykt upp i huvudet är bristen på aktivt intresse för vad som händer i vårt samhälle en. Bristen på opposition, bristen på nytänkare. Jag vet att liknande frågor diskuteras lite från och till i media, varför inte fler går och röstar, varför inte fler aktivt deltar i diskussioner som rör VÅRT samhälle, VÅR värld, VÅRA liv. Jag vet också att jag själv inte är ett utomordentligt föredöme i dessa frågor, trots att jag gärna vill tro på illusionen att mitt lilla, lilla engagemang i mänskliga rättigheter och miljöfrågor gör en gigantisk skillnad i verkligheten och även i vårt land, trots att jag faktiskt inte följer händelserna i Sverige med största intresse.

En tanke som slår mig då jag sitter och funderar på att man nog borde ta större ansvar är att det faktiskt inte finns så många starka föredömen längre. Jag kan i alla fall inte komma på speciellt många människor som i dagsläget, i Sverige, som sticker ut och chockar samhället med nya tankar och frågor, nya idéer som revolutionerar. Det finns väl några få som står stadigt och kämpar för jämställdhet och dylikt. Jag skriver också längre, för att jag någonstans inbillar mig att det förr fanns fler människor som stod ut, som gjorde revolution. I större eller mindre skala. Och visst, vi har fått det mycket bättre under senare år vad gäller lika rättigheter, jämställdhet, diskriminering med mera, även om mycket finns kvar att önska. Men jag måste säga att jag saknar revolutionärerna. Det är de som gör samhället till ett levande samhälle, i ständig förändring. Ett samhälle som gått i stå kan aldrig vara ett bra samhälle. Sen när slutar människan att förändras, fördjupas, förnyas? Ett samhälle, med hela dess struktur, måste leva.

En annan reflektion som kommer över mig är att det också skulle kunna vara precis tvärtom. Vi har ett samhälle där väldigt mycket är tillåtet. Det är inte längre speciellt revolutionistiskt att vara vegetarian, att vara feminist, att vara sexuell osv. Ju mer man skriker, ju mer man syns, desto mer ställer man sig i samma led som resten av befolkningen. Men det är inte längre någon som hör budskapet. All aktivism, alla slagord, flyter ihop till ett enda brus där ingen kan urskilja, än mindre ta till sig, innehållet. På sin höjd att det blir till en liten notis någonstans längst bak i hjärnan.

Så om det nu skulle vara så att alla är revolutionärer, blir resultatet att ingen är det. Man ser inte skogen för alla träd. Eller man kanske snarare ska säga; man ser inte träden för all skog.

Men likväl så kan jag sakna revolutionärerna. Föregångarna. Kämparna. Hur gör man egentligen revolution i ett samhälle där allt är tillåtet? Den tanken som ligger närmast nu är nog att fly samhället, ut i skogen och leva med naturen. Att inte höras eller synas i onödan utan leva lugnt och fridfullt, i harmoni. Det är nog den verkligen revolutionen.

fredag, mars 21, 2008

Klar, klar, klar...

Åh, nu är jag äntligen klar med mitt mastodontprojekt! Jag är mycket nöjd, om jag får säga det själv... Se själva:



Vad nästa projekt kommer att bli är ännu inte bestämt. Ska ägna lite tid å läsning nu. Deltagande demokrati och Tillväxtens sista dagar står på listan. Och så klart sista delen i Stieg Larssons Milleniumtriologi...

fredag, mars 14, 2008

Så föll jag då till slut...

...för trycket och nyfikenheten på om det låg någonting i alla hyllanden och lovord. Om det ligger någon sanning i det som alla runt omkring mig har sagt. Och då menar jag verkligen ALLA. Både vana och ovana. Läsare alltså. För jag pratar om boken Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Och jag kan bara säga att jag får göra den hyllande skaran sällskap. Det var länge sen jag faktiskt orkade förlora mig i en bok på samma sätt. Hade nästan glömt bort hur det kändes att så totalt glömma allt annat runt omkring. Jag hade för en stund tänkt tanken att det bara var en illusion, att man inte kan försvinna in i en bok på det sättet och att de minnen jag haft av det från tidigare böcker var en efterrekonstruktion. Det är ju ett välkänt faktum att vi människor har lättare att komma ihåg bra och positiva saker men gärna förtränger dåliga och långtråkiga erfarenheter. Alltså, många böcker och filmer och dylikt blir bättre med åren, när man glömt bort alla sega partier.

Men vad då, det här är ju old news egentligen. Boken har redan några år på nacken och människor borde ha slutat bli förvånade vid det här laget. Men jag bör då nämna att jag alltid får en inre motvilja som inte riktigt går att förklara till böcker som blir så extremt uppmärksammade och uppburna. Jag läser dem helt enkelt inte! Eller i alla fall inte hittills. Nu däremot vet jag inte vad jag ska tro, när jag inte längre kan lita på sin intuition...

Och man borde förse boken med en varningstext: OBS! Kan medföra sömnbrist, undernäring och ett asocialt beteende.


måndag, mars 10, 2008

En dopfylld helg

Så var det dags då. Dopet vi alla har väntat på. I lördags blev lillflickan kristnad. Och jag blev gudmor. Det känns bra. Jag tror att jag gjorde en hyfsat bra insats under ceremonin. Läste en text som till och med prästen blev rörd av så det tar jag som ett gott betyg. (Givetvis berodde det på att jag läste den sååå bra... tss)

Men jag måste dock erkänna att jag inte skött mitt uppdrag som fadder på bästa sätt. Jag får väl motvilligt berätta att jag inte hann bli klar med min pläd-doppresent till helgens dop. (
Dä ä så en får skämmes dö.) Men jag får faktiskt lov att skylla ifrån mig. På affären. Och på återförsäljaren som dröjde med beställningen... Presenten tösen fick istället var ett par muminmuggar. Vet inte vem som blev mest glad, jag som köpte dem eller hon som fick dem. Men med tanke på att hon nog inte kommer vara medveten om just de muggarna än på några år så...

Men för allas vetande, jag kommer givetvis att virka klart pläden snarast möjligt...

"VANDRA LUGNT i brådskan och larmet - minns vilken frid som det kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv.

Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du.

Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är. När lyckan skiftar är det ett beständigt värde.Var försiktig i dina företag, ty värden är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod. Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan: var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset.

Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själstyrka, så den kan bli ditt värn vid plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycken ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv. Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej, betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli således i fred med Gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar.

I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig."

söndag, mars 02, 2008

Brasor, kaffe och Dylan

Man lever att ganska bra liv ändå. Sittande i sängen med datorn i knät, surfandes och chattandes med vänner, drickandes en kopp kaffe och så lite Bob Dylan i bakgrunden. Och dessutom ljudet av en sprakande brasa. När kakelugnen sen börjar bli varm kan livet inte vara bättre… Världen där utanför känns långt borta. Så lätt att glömma alla orättvisor, allt förtryckande och allt hat. Så enkelt att stanna här inne, framför brasan, där livet är fullt av värme och kärlek. Tänk om man kunde stanna här för alltid… Att stanna här en stund till kan i alla fall inte vara för mycket begärt…