Tre timmars plåga är över

Åh, nu är det avklarat. 30 km är sprungna. Men jag var lite nervös för att ens ta mig till starten i tid. Min braiga, men lite allmänt sega bror plockade upp mig ungefär en halvtimme efter att vi sagt att vi skulle åka. Sträckan till Stockholm gick väl ganska smärtfritt, men väl inne så blev det en liten bilkö. Och ännu mera kö. Och så stod vi i kö lite till. När det var lite drygt en timme till min bror skulle starta så bestämde vi oss för att parkera bilen vid St Eriksplan och sen ta tunnelbanan. Vi anlände till Lidingövallen straxt efter halv ett. Kändes skönt då jag hade ungefär en timme på mig att fixa nummerlapp, lämna in väskan, gå på toaletten och ta mig tillstart. Dessvärre fick jag stå i nummerlappskö i ungefär 20 minuter. Och för att sen fixa resten krävdes lite knep och knåp då regnet verkligen öste ner. (Toakön är inte att förglömma.) Och att bli helt dyngsur och kall innan man börjat springa känns lite tungt. Men när väl allt var avklarat så bar det av till starten (sprang nog snabbare dit än jag gjorde på hela loppet), och jag anlände i lite lagom tid, cirka 5 minuter innan startskottet fyrades av. Puh. jag hann i alla fall. Nu var det ju bara att springa. 30 km. Lätt som en plätt. Typ.

Löpningen gick hyfsat bra de första 20 km. Var lite mer kuperat än vad jag mindes, men det var ju också några år sen jag sprang sist. Och när man tränar i Uppsala är det ju ganska svårt att få med backar i träningsrundan på narturligt sätt. Också med tanke på min inte så enorma träningsdos innan så tog jag det relativt lugnt, 6 min/km, och det verkade gå vägen. Ända till det då var 10 km kvar. Då började knäna balla ur igen. Attans. Det tar lång tid att stappla i 10km. Framför allt när man inte kan springa i nedförsbackarna. Det tappar man mycket tid på. Uppförsbackarna gick nästan lättare. Hur omvänt är inte det!? Men jag kom i mål. Efter mycket om och men i regn och lervälling fick jag en tid på 3.18. Hade varit skönt att komma in runt 3 timmar precis, men jag är nöjd ändå. Och trots smärtan i benen och knäna så börjar jag funderar på en klassiker... Det är konstigt hur lätt man glömmer obehagliga saker...

Lite creds fick jag för min snygga Burma-tröja också:-)

Ett steg närmre målet

Så, nu är min tröja för i morgon klar. Så här blev den:


Helt okej tycker jag att den blev. Första gången jag dutt-tryckt en t-shirt. Med den på kommer det gå snabbt i morgon...

En dag kvar...

Ja, nu är det nära. Imorgon gäller det. Och uj vad jag inte är laddad för det här egentligen. Tror väl att jag kommer att ta mig runt, men det kommer att bli så himla slitsamt.

Imorgon kommer amnestygruppen jag är med i att befinna sig nere på stan för att informera om situationen i Burma och samla in namnunderskrifter. Så om ni inte har något bättre för er så pallra er ner och skriv under! Eftersom jag dessvärre missar den händelsen kommer jag att springa för Burma i min egenhändigt tryckta t-shirt. Kan inte visa någon bild på den än, för jag har ännu inte gjort den. Men jag postar nog en bild senare under dagen.

Tänk vad häftigt det hade varit om alla som ska springa Lidingöloppet skulle ha röda tröjor på sig... Det hade varit coolt.


(dn.se)

Burma-demonstration imorgon!

Var med och demonstrera! Imorgon, fredag 28/9, kl 17 på Medborgarplatsen. Kom och visa lite solidaritet med Burmas folk och alla modiga aktivister, studenter och munkar! Uppmaningar har också spridits under dagen att bära röda skjortor/tröjor för att visa vårt stöd för folket i Burma:

"In support of our incredibly brave friends in Burma: May all the people around the world wear a red shirt on Friday, September 28."

En uppmaning till alla som råkar ha ett blomkort liggande hemma; Att överlämna blommor till någon är en freds- och försoningsgest enligt burmesisk tradition. Skicka vykort med blommotiv till den burmesiska generalen Than Shwe! Låt generalen översvämmas av blomkort! Förslag på vad man kan skriva samt adress finns på Amnestys hemsida.

Nu är jag rädd

Nu har det hänt. Nu har juntan i Burma börjat skjuta på demonstranterna. Minst fem personer har dödats och hundratals skadats. Militären använder sig av tårgas och varningsskott för att skingra demonstranterna, och de utför räder mot klostren. 200 munkar ska ha fängslats. (dn.se) Det som är otroligt häftigt är att trots utegångsförbud och hot om ytterligare våld så fortsätter folket att demonstrera. Burmas folk måste vara av ett otroligt starkt slag, som är så modiga. De är mina nya hjältar. Helt klart. Det känns lite som att det är nu det gäller. Det är nu eller aldrig. Om juntan lyckas slå ner de protester och demonstrationer som sker nu, känns det som om det aldrig kommer att hända något mer. Då känns det ganska hopplöst.

Men, så länge folket är med så finns det hopp. Men jag är rädd.


Aung San Suu Kyi, Burmas oppositionsledare, har nu förts till fängelse.

Två olika världar

Fortfarande massor med protester. Det är så himla spännande. Och nervöst. Idag har undantagstillstånd utlysts i flera av Burmas städer. Får bara hoppas att det stannar där... Om det är någon som läser det här och det verkligen kliar i fingrarna för att kunna göra något, kolla här. Vet inte om det verkligen kommer att nå dem som det borde nå, men det är värt ett försök.

Mitt i all förvirring och upphetsning över vad som händer i Burma har jag liksom glömt bort att jag ska springa Lidingöloppet. Det kändes inte helt bra när jag var ute i dag. Och det är bara fyra dagar kvar. Bara FYRA (4!) dagar kvar! Jag behöver lite snabba tips, och det nu!

Hoppet stiger för varje dag

Det här är sååå coolt... Nu över 100 000 demonstranter!


dn.se

Vem kan blunda för vad som händer i Burma?

Någonting håller på att hända. Någonting stort. Protesterna i Burma har under söndagen varit de största på 20 år. Över 20 000 människor var med i demonstrationen. Förra gången slutade det i blodbad. Då var det 1988. Jag hoppas att det kan vara annorlunda denhär gången. Protesterna nu började på grund av att den styrande militärjuntan i augusti chockhöjde priset på bränsle. De första protesterna, som leddes av bland annat de som var med under upproret -88, slogs ner. Sista veckan har man däremot kunnat följa ett ökat antal buddhistmunkars deltagande i protesterna och det verkar ha större effekt på juntan än vad de vill erkänna. I DN kan man bland annat läsa detta:

"Vissa munkar vägrar också att ta emot allmosor från soldater och personer som har med militären att göra. I det buddistiska Burma, där dagliga gåvor anses tillhöra grunden för en rättroende, är det en förödmjukelse och ett straff. Enligt burmesiska exilgrupper är det ett slags bojkott som drar stor skam över den styrande juntan."

En sak som är annorlunda nu jämfört med för 20 år sen är att det nu skrivs runt om i världen om vad som händer inne i landet. (dn.se)Informationen kommer ut ur landet. Människor utanför landet har faktiskt all möjlighet att göra något nu, för att vi vet om vad som händer. Vem kan blunda nu?
Läs mer på dn.se, David learns to blog

Var är min plats i världen?

Ibland undrar jag hur man ska klara av att leva i det här samhället. Känns som om alla måste vara stöpta i samma form för att bli accepterade. Alla måste vilja göra en schysst karriär. Alla måste vilja skapa nätverk och knyta kontakter. Det är det som räkans. De som har störst nätverk när de dör vinner. Samhället är inte skapat för människor som inte har ett direkt behov av att vara i centrum. Människor som värdesätter kvalitet i stället för kvantitet. Läste en schysst seriestrip av Berglin häromdagen. Tänkvärt.

Oj vad jag längtar ut på landet. Jag inbillar mig att jag kanske har kommit lite närmre mina drömmar nu i och med att jag börjat kursen Bärkraftigt byggande och boende i Stjärnsund. Så någongång snart kanske jag kan bygga mig mitt egna lilla hus. Ett bra hus, för kropp och själ...

Plugg, jobb och blogg går inte riktigt ihop

Jag är så sjukt less på att plugga nu. Skulle göra vad som helst för ett jobb. Nästan. Om det är ett roligt jobb, som har något sånär anknytning till det jag pluggat. Det skulle vara så otroligt skönt. Samtidigt är det så himla läskigt att ge sig ut i arbetslivet. Visst har jag jobbat tidigare på några olika platser, på olika typer av jobb. Men att ge sig ut i arbetslivet för att söka "riktiga" jobb är något helt annat. Det är obehagligt med alla krav som kommer att kunna ställas på en, och med alla förväntningar på att man ska ha tillgodogjort sig massa kunskaper (och komma ihåg dem) under studietiden. Men tills dess att jag kommer att få det där superroliga jobbet med sina alldeles lagom höga förväntningar (som säkert är jättelätt att få utan arbetslivserfarenhet och en halvfärdig uppsats) så sitter jag här och försöker förkovra mig i ämnet miljökonsekvensbeskrivning. Det är som en hel orgie i miljöbalkens sjätte kapitel. Och hur kul det än kan tyckas låta så har jag ganska svårt med studiemotivationen. Så svårt att tiden bara försvinner medan jag flyter runt ute i cyberrymden och blir allmänt förbannad på vårt härliga samhälle. Läser bland annat i Arbetaren om Henrik Mellström som blir av med sitt nya vikariat på grund av sin blogg. Vart tog vår vår yttrandefrihet vägen? Bloggen kan du förövrigt hitta här.

Nu ska jag gå och vara arg ett tag!

Tänd ett ljus

Ett kort inlägg om Kulturtnatten som var i Uppsala i helgen. Det var kallt. Väldigt kallt. Men stämningen värmde. Man kunde bland annat tända ett ljus för mänskliga rättigheter.


Lite halvtaskig kvalité, men man kanske kan ana vad det ska föreställa...

Höst & kursstart

Nu har hösten kommit på allvar. Underbart, härligt och kallt. Berusad av kylan och lukterna och de stundande lövkrigen råkade jag anmäla mig till Lidingöloppet. Det börjar kännas som ett ganska dumt beslut. Det är en månad kvar (eller 26 dagar för att vara exakt) och längden på mina löppass är inte riktigt vad det borde vara för att klara trettio (30!) kilometers löpning i någorlunda kuperad terräng. Måste lägga upp ett sjukt bra träningsprogram den tid som är kvar om det överhuvudtaget ska gå vägen.

Men första hindret att klara är morgondagens introduktionsföreläsning. Jag ska stå och prata inför en herrans massa människor. Och jag kan inte bara babbla på, utan det jag säger måste vara tydligt och innehållsrikt. Inte för att någon ska sätta betyg på det, utan för att de 50 personer som sitter och lyssnar har förväntningar på den kurs de valt att läsa. Jag som brukar smita i från de minsta redovisningar man haft i skolan. Alltid. Inte konstigt att jag börjar bli nervös.