Ett axplock...

Almedalen, Almedalen, Almedalen

Gud vad trött jag blir. Trött på alla politiker. Verkligen a l l a politiker. Man skulle ju kunna tycka att de under ett tillfälle som Almedalsveckan skulle kunna ge uttryck för vad de tycker är viktigt, vilka möjligheter de ser, vad de har för visioner etc. Uppenbarligen har de inga visioner om framtiden. De verkar inte ens tycka att framtiden är viktig. I alla fall inte tillräckligt viktig för att säga något miljö- och klimatfrågorna. Knappt nämna orden miljö ens en gång. Det är så att jag skäms på deras vägnar. Om inte de, våra politiker, tycker att framtiden är värld att kämpa för, hur kan de då tro att någon annan kommer att göra det. Orka göra det. Hur orkar man kämpa för en rättvis och hållbar värld när makthavarna inte ser allvaret? eller kanske redan gett upp?

Okej, än så länge är det ju bara två partier som har talat i Almedalen, så visst, det kan hända mycket än. Men är det någon som allvarligt tror det?

Och en sak till. Min kombo-cyrus-the-virus sa en väldig tänkvärd sak häromdagen (som vanligt, hon säger mycket kloka saker hon). Tänk om man en gång kunde få höra ett tal av en politiker utan att han eller hon nämner något annat parti i talet. Tänk om de i stället för att ägna halva talet åt att förklara varför andra partier inte är bra, använder hela talet åt att berätta vad de tycker att man bör göra för att skapa en bättre värld.

Det vore nåt det.

Och idag...

Och idag har jag också blåst såpbubblor. Men inte från balkongen. Jag tog mig ut på en liten promenad med kamera, stativ och ett fantastiskt kvällsljus. En och annan mygga hade också hittat ut på kvällspromenad. Och huruvida det blev några bra bilder eller inte återstår att se. Ska gå igenom dem nu tänkte jag...

Och idag när jag skulle posta brev till Polen sa kvinnan i kassan att det skulle ta fyra till sex vardagar för brevet att komma fram! FYRA TILL SEX VARDAGAR!!! Jag trodde att Polen tillhörde den här världen. Sa jag inte, men jag tänkte. Den dära globaliseringen har kanske inte kommit till Polen än. Det går ju snabbare att skicka brev till Indien. Så det blev inget postat till Polen. Det blev postat till en annan adress i Sverige istället.

Och nu är det bara tre dagar kvar till det är semester för mig också. Sen fjällen, fjällen och åter fjällen!

Idag har jag:

Badat årets första dopp. Lyssnat på allt sorl från bubbliga människor på stranden. Ätit glass. Blåst såpbubblor från balkongen. Handlat kaffe och coops frysta mozzarellapizza. Tänkt på hur mycket jag saknar konsumbutiken vid Västertorg. Ätit melon. Tittat på första avsnittet av andra säsongen av True Blood.

Det har alltså varit en ganska bra dag idag.

Brevet

Det finns en sak i livet som är lite lite lite bättre än nästan allting annat. För dagen kan aldrig bli så bra som den blir när man kommer hem efter en seg arbetsdag (där man slitit med blanketter, löneredovisningar, påfrestande kollegor, ja och så bara det att man suttit inne framför datorn hela dagen och tittat ut på det superfina vädret...) och hittar det, det där fina fina fina kuvertet som ligger och väntar på en på hallmattan. Vars innehåll verkligen lyser upp hela världen, och får allt grått och segt som varit under dagen att blekna bort i solen precis som cello-kombons blommor gör nu på balkongen... (oops!)

Och bara tanken på vad man snart kommer att få uppleva när man öppnar det där finfina brevet får en att kasta av sig tygskorna i hallen, rusa in i lägenheten, kasta in kånken på sängen och snabbt och hafsigt, och nästan lite otrevligt, klämma fram nån form av hälsningsfras till tillfällige-kombon (låter något i stil med "hej-det-är-bra-hur-är-det-med-dig", fast på någon tafflig engelska eftersom han inte kan svenska... än...). Sen måste man nästan pusta ut lite grann, för nu är pulsen uppe i 340. Men sen, sen efter en liten andhämtning och man satt sig bekvämt, så är det dags för öppnandet. Att man fortfarande är ivrig som ett barn i glasskön märks när man nästan råkar slita sönder kuvertet...

Ja, och hela det där läsandet är som bara alldeles, alldeles underbart. Något att leva på i flera dagar. Eller snarare veckor. Och ibland till och med månader. Ända tills nästa brev ligger där och väntar på dörrmattan efter en seg och alldeles för grå arbetsdag...

Idag är just en sån här dag.
Puh.

TutTuuut

När jag tar körkort ska jag köpa en sån här bil:

(Jag förutsätter att alla ser att det är en grön bubbla...)

Det för oss ju inte helt obemärkt in på det där virkprojektet jag nämnde i söndags. Behöver väl inte nämna mer än så, för det vet väl alla att en bild säger mer än tusen ord. Brumbruumm...

Håhåjaja, vilken tur!

Ja, det är inte klokt vad nöjd man bli av sin egen insats ibland. Som idag till exempel, när jag efter en helg full med mat, kladdkaka, godis och pizza är helt orkeslös och utan minsta energi ens till att orka titta ut genom fönstret, ändå ger mig ut på löptur. Jag blev imponerad redan där. Och vilken tur det blev sen. 1 timme och 45 minuter. Ja jag säger då det. Nu känns det bra i både kropp och själ. Eller kanske mest i själen. Kroppen kommer nog inte känna sig bra än på några dagar...

Jag har också ett nytt virkprojekt pågång. Ett ganska enkelt och snabbvirkat projekt. Jag tror det blir lillfröken som får vara målgruppen för det här projektet också. Lägger upp lite bilder på det senare!

Flytt å fest å fingerfärdighet

Ja jösses vilken långhelg det har varit. Och jösses så skönt det varit. Tog mig friheten att utnyttja min rätt till semester, så jag fick tre extra dagar helg. Men tji den som tror att helgen var till för vila och eftertanke. Den var snarare fylld med en massa sociala aktiviteter så som fikande, beundrande av den bästa av alla ungar och en del sång och dans med densamma (imse vimse spindel gick hem, likaså en sång där man sjöng nåt i stil med ticketicketack).

Efter en sån dag var det dags för att verka som flyttkarl. Åh göte petter vad man fick bära. Från tredje våningen utan hiss ända till stugan vid havet flyttades det. Och dagens ord blev otymplig. Men det är skönt med lite kroppsligt arbete ändå.

Så med värkande armar och smärtan som följeslagare var det dags för 60,5 årsfest(!). Med HELA släkten. Nästan. En lång dag blev det, men väldigt trevlig. Och mycket mat blev det, men väldigt gott.

Fast nu känns det som om det skulle vara bra med lite semester. Jag behöver vila upp mig lite efter allt det här...

Och för er som inte orkar läsa så noga, kan titta på bilderna: