Waiting for the moon to rise

Jag vet att jag har sagt det förut men jag det är värt att upprepas. Det här ÄR världens bästa låt:

I had so much to tell you

...but it never came to words...

Fem minuter. Fem meningar.

Ibland blir jag så fascinerad över att det kan räcka med så lite för att falla för något. Att ett kort ögonkast, en liten mening, som levereras i precis rätt tidpunkt, när man är som mest mottaglig för buskapet, kan få hela ens värld att vändas upp och ner. En enda liten glimt kan verkligen få en ur balans.

Senast föll jag för en underbar liten bok. Aurora Borealis av Agnes Thor. Så här gick det till:

En helt vanlig, solig påskdag gick jag till ICA Maxi för att handla mat. I slutet av matshoppingrundan kommer man lägligt nog till tidningsavdelningen, och där fastnar jag. Alltid. Så när jag stod där och bläddrade igenom några tidningar kom jag över en liten notis om en fotobok. Det stod kanske fem meningar om boken; dess namn, fotografens namn samt väldigt kort om bilderna. Och så visades det en bild på framsidan, samt på en-två fotografier från boken. Det räckte. Fem minuter. Fem meningar. Och jag var fast. Kan inte sluta att tänka på den. Och ju mer information jag hittar om boken, ju fler fotografier jag ser, desto djupare faller jag. Djupare in i kärleken. Djupare in i drömmen.

Det är en magisk känsla, som händer alldeles för sällan.

The time of cherry trees are here. The best of times.

Hurra för internet!

När vänner försvinner från Uppsala är det så bra man kan följa deras äventyr och upptåg på bloggar av olika slag. Nu senast är det AnnaBanana som är ute och gör världen osäker, i Kenya av alla ställen. Dead Tea Cup är hennes kontakt med världen!

Living room in progress

Ett försök att Banksy-fiera vårt hem hänger nu denna kreation över vår soffa (Sara står för tryckningen och jag för sömmarna, haha):

Vasaloppet.. Tour de France.. same same but different

Ja nu är det ju faktiskt bara dryga tio månader kvar till Vasaloppet, och jag måste ju avlägga en kort rapportering om att träningen inte alls går så bra. Inte alls som förväntat faktiskt. Efter Öppet spår drabbades jag av det så kallade Öppet Spår-syndromet, vilket innebär att man får ont i hälen, oftast vänster häl, och det gör ont liksom i frånskjutet när man åker skidor eller springer. Så det har inte blivit så mycket löpning alls så här i vårtider när det egentligen är som roligast att springa i skogen. Däremot har det har blivit fler gympa- och spinningpass. Spinning är något jag inte testat förut, men inser att det ändå är ett okej alternativ nu när jag inte kan springa. jag blir svettig och trött i alla fall. Fast jag börjar bli lite trött på det nu. Det är ju springa jag vill. Och nu har jag varit på så många spinningpass att det börjar kännas som om jag är med i filmen Les Triplette de Bellville. Visserligen en underbar film, men inte vill man bli kidnappad av några maffiatyper under sin cykeltur inte!

Påskhelgen så det heter duga

Så underbart att våren äntligen är här på riktigt. Njuter av varje solstråle jag kan komma åt. På balkongen med en bok och en kopp kaffe. Eller i en solig skogsbacke med kaffetermos. Och hur visar man det bäst i bloggen?! Jo med bilder på blommor, fjärilar och forsande bäckar såklart. Here we go:

Här niger de verkligen. Liksom på riktigt!

Snabba rackare de här. Borboleta på portugisiska.

Forsande vatten i bäcken, jaa...

Skriv en förklarande text till bild...

Det går runt, det går runt, det går runt en liten bit

Åh, hela helgen har jag varit försjunken i en helt annan värld. Nämligen i Murakamis värld. Igen. Den här gången var det Kafka på stranden som tog med mig på äventyr. Det är det enda jag har kunnat tänka på under helgen. Det enda jag velat tänka på under helgen. Det enda tråkiga är när boken tar slut och den där underbara drömska världen obönhörligen upphör, och en känsla av tomhet infinner sig. En tomhet som blandar sig lite med en annan typ av känsla... lite som frustration och irritation som liksom gnager i en. För det enda man vill är att återvända till bokens värld, och den där känslan av förväntan och upprymdhet. Men så vet man att det är stört omöjligt att återskapa den. I alla fall just den där speciella känslan, som är förknippad med just den där speciella boken. Och under resten av livet, när man försöker hitta nåt som skulle kunna återskapa den, finner man bara sig själv uppslukad av andra böcker, andra äventyr och andra drömmar. Äventyr och drömmar som i sin tur får en att jaga vidare i efter den där känslan som de har skapat...osv. Så allting går egentligen bara runt. Man befinner sig helt enkelt bara i ett ekorrhjul. Fast ett ganska trevligt sånt måste jag säga. Jag skulle i alla fall inte byta bort det för allt i världen.

SuperSara i SuperSfären

Läs kombo-Saras krönika i Supermiljöbloggen vettja:

Ska Sverige bygga pyramider i Slovenien?