Det går runt, det går runt, det går runt en liten bit

Åh, hela helgen har jag varit försjunken i en helt annan värld. Nämligen i Murakamis värld. Igen. Den här gången var det Kafka på stranden som tog med mig på äventyr. Det är det enda jag har kunnat tänka på under helgen. Det enda jag velat tänka på under helgen. Det enda tråkiga är när boken tar slut och den där underbara drömska världen obönhörligen upphör, och en känsla av tomhet infinner sig. En tomhet som blandar sig lite med en annan typ av känsla... lite som frustration och irritation som liksom gnager i en. För det enda man vill är att återvända till bokens värld, och den där känslan av förväntan och upprymdhet. Men så vet man att det är stört omöjligt att återskapa den. I alla fall just den där speciella känslan, som är förknippad med just den där speciella boken. Och under resten av livet, när man försöker hitta nåt som skulle kunna återskapa den, finner man bara sig själv uppslukad av andra böcker, andra äventyr och andra drömmar. Äventyr och drömmar som i sin tur får en att jaga vidare i efter den där känslan som de har skapat...osv. Så allting går egentligen bara runt. Man befinner sig helt enkelt bara i ett ekorrhjul. Fast ett ganska trevligt sånt måste jag säga. Jag skulle i alla fall inte byta bort det för allt i världen.