Var där, eller bli fyrkantig!

En liten fläkt av våren. Eller Portugal. Eller kanske Paris. Fint är det i alla fall. Och hon kommer faktiskt till Uppsala i slutet av april. Be there or be square.

11, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2...1!

Ja men då börjar vi väl nedräkningen nu då. Jag menar, det är ju bara 11 månader kvar till nästa års Vasalopp!

Jag menar, hur lång tid kan det ta?!

Ibland undrar jag hur jag orkar kämpa på så hårt med min portugisiska. Senaste insatsen är en inlämningsuppgift på 350 ord. Det är ungefär en dataskriven sida med 1,5 radavstånd, precis så som det står i instruktionen. Denna sida har tagit mig ungefär fem timmar att knappra ner. FEM (5!) timmar! Helt sjukt lång tid för en ynka liten sida.

Glimtar av våren

I helgen fick vi i gruppboendet blinda hönan världens energiryck, också kallat tillfällig sinnesförvirring. Vi fick nämligen för oss att vi skulle vårstäda/våruppiffa lägenheten. Så noga som vi städade har vi nog inte gjort sen jag och Sara fick för oss att måla om vardagsrummet för ett par år sen. Vi tvättade till och med fönstren! Men inte nog med det, vi köpte nya gardiner (grön- vitrandiga och väldigt vårfina) en ny bordsduk (vit- och grönblommig och väldigt vårfin) och nytt tyg som sen blev till nya kuddöverdrag på soffkuddarna (vit-grön-rosablommiga och cerisea och väldigt...vårfi... eller.. väldigt full-i-skrattiga). Uppiffat blev det i alla fall, så det heter duga! Se på glimtarna nedan!

Två timmar poesi. Check.

Ja men visst var filmen underbar! Jag var lite nervös när jag var på väg till bion, så många förväntningar, hur skulle en filma kunna uppfylla alla dessa?! Men inte behövde jag vara orolig inte. Inte ett dugg faktiskt. För alla mina förväntningar blev uppfyllda, varendaste en av dem! Det var vackra, lugna och poetiska timmar i biosalongen. En helt underbar film alltså!

Nu är dagen här!

Efter en vecka med lite för långa arbetsdagar ser jag nu fram emot att det bara är en dag kvar den veckan. Och sen vettni, sen händer det! För i morgon är det biopremiär för filmen Norwegian wood, som är baserad Haruki Murakamis bok med samma namn. Har tänkt på den här dagen i flera månader, och nu äntligen är den här!

Men kom igen va?!

Ja, nog vet väl de flesta att det är svårt att hitta boende i Uppsala, men när jag gick in på Uppsalahems sida tidigare möttes jag av det här:

Lediga bostäder: -1

Det känns ju lite lagom kul att stå i den bostadskön. Fast jag har det nog betydligt bättre än den person som fått lägenheten som är just -1...

Solen i ögonen

Äntligen har känt att jag haft tid till att prova min kameralins jag fick i julklapp. Bättre sent än aldrig. Och vilken dag jag valde att göra det på sen då - solen i ögonen, hela vägen! Och efter ett första test så är jag nöjd i alla fall...

Jag tror nog minsann att jag har en rätt så fin vår framför mig!

Pepp på mer sol

Efter att ha slitit som ett djur hela natten med att åka vasaloppet så här en vecka efter öppet spår ("för att jag kände mig så pigg i kroppen"), så vaknade jag inte alls så utvilad som jag hade tänkt. I natt var vasaloppet betydligt mycket jobbigare än öppet spår... Kraftansträngningen till trots kände jag mig ganska pepp på att ge mig ut och testa min nya träningsjacka. Och huj vad snabbt det gick att springa på grusiga cykelbanor och solen i ansiktet. Nu får snön gärna smälta bort på dagarna två så man sen kan ge sig ut i skogen på riktiga långpass. Vill att det ska hända nu! Fram tills dess kan jag i alla fall njuta av min nystädade balkong. Nu är den som redo för kaffedrickande och brevskrivande i en värmande eftermiddagssol! Snart så händer det!

Suffering IS optional

Ja men ni ser! Jag LEVER! Hurra för mig, säger jag bara. Jag lever med råge också skulle man till och med kunna säga. I alla fall nu, några dagar efter the day. Hur som helst så tyckte jag faktiskt att det var en ganska trevlig upplevelse. Visst, det var sjukt jobbigt, för det är ju ganska långt att åka nio mil så där på en gång. Och visst blev jag irriterad när det blev för mycket människor som skulle trängas i spåren, eller när det inte fanns några spår, eller när förvirrade människor viftade lite för mycket med sina stavar i ansiktshöjd. (Om de var förvirrade på grund av utmattning eller om det var ett spel för att försöka sopa bort några konkurrenter från mattan är dock svårt att veta.) Och jag trodde nästan jag skulle dö ett tag efter 60-70 kilometer sådär, för då visste jag inte riktigt vad jag hette. Men jag hade lite tur också, för jag hade världens bästa supporterteam som servade med sportdryck och många uppmuntrande ord (och lite tider på hur det gick för min andraledskombo Josefin som faktiskt lurande in mig i det här från början). Och jag hade tur också för att jag har en sån bra storebror som var så extra storebrodlig just den här dagen och åkte med mig heeela vägen. Fast att han egentligen är mycket bättre och skulle kunna åka mycket snabbare. Personlig pepp i nio mil är grejer det. Och så fick jag varken blåsor eller skvasår, bara väldigt mycket träningsvärk, men det kan man ju leva med. Och jag är ganska nöjd faktiskt. Jag kom i mål, på en helt okej tid: 8:50 blev det. Och jag slog Josefin med hela 1 minut! Jag är nöjd som sagt. Men till nästa år så är det 7:30 som gäller. Nåt annat kan det inte bli. Och för att fira att jag överlevde, och för att peppa mig till nästa år, ska jag ge mig själv en ny löparjacka i present. Så det så.