Suffering IS optional

Ja men ni ser! Jag LEVER! Hurra för mig, säger jag bara. Jag lever med råge också skulle man till och med kunna säga. I alla fall nu, några dagar efter the day. Hur som helst så tyckte jag faktiskt att det var en ganska trevlig upplevelse. Visst, det var sjukt jobbigt, för det är ju ganska långt att åka nio mil så där på en gång. Och visst blev jag irriterad när det blev för mycket människor som skulle trängas i spåren, eller när det inte fanns några spår, eller när förvirrade människor viftade lite för mycket med sina stavar i ansiktshöjd. (Om de var förvirrade på grund av utmattning eller om det var ett spel för att försöka sopa bort några konkurrenter från mattan är dock svårt att veta.) Och jag trodde nästan jag skulle dö ett tag efter 60-70 kilometer sådär, för då visste jag inte riktigt vad jag hette. Men jag hade lite tur också, för jag hade världens bästa supporterteam som servade med sportdryck och många uppmuntrande ord (och lite tider på hur det gick för min andraledskombo Josefin som faktiskt lurande in mig i det här från början). Och jag hade tur också för att jag har en sån bra storebror som var så extra storebrodlig just den här dagen och åkte med mig heeela vägen. Fast att han egentligen är mycket bättre och skulle kunna åka mycket snabbare. Personlig pepp i nio mil är grejer det. Och så fick jag varken blåsor eller skvasår, bara väldigt mycket träningsvärk, men det kan man ju leva med. Och jag är ganska nöjd faktiskt. Jag kom i mål, på en helt okej tid: 8:50 blev det. Och jag slog Josefin med hela 1 minut! Jag är nöjd som sagt. Men till nästa år så är det 7:30 som gäller. Nåt annat kan det inte bli. Och för att fira att jag överlevde, och för att peppa mig till nästa år, ska jag ge mig själv en ny löparjacka i present. Så det så.