Visst är det mörkt och grått och regnigt. Och visst blåser det hårt om kring våra liv. Både bokstavligt och bildligt. Men ett litet ljus sprider sig när jag läser att Uzbekistan har avskaffat dödsstraffet! Vid årsskiftet blev Uzbekistan det 135:e landet i världen som avskaffat det. Ett litet ljus i mörkret kan ge oändligt med hopp.
GRATTIS UZBEKISTAN!!!
Om det är någon som har vägarna förbi Sundbyberg i morgon så arrangeras
EN DAG FÖR BURMA, kl 15.00.
Zayar från Svensk-Burmesiska föreningen för mänskliga rättigheter berättar om läget i Burma. Inger Söderqvist från föreningen Fjärde Världen visar bilder. Burmesiska ungdomsdansgruppen från Gävle. Prova på Burmesisk dans. Susanne Häll, Jan Hammarlund och Matti Boustedt sjunger sånger till stöd för demokratin i Burma.
Kaféet: Burmesiska smårätter till lågt pris, Fika
Folkets Hus, Sundbyberg, Sturegatan 12. Fri entré
Bild från Aftonbladet.se
Ett kort inlägg, en tänkvärdhet som jag inte minns varifrån det är hämtat...
Vidder som är tillräckligt stora för att fjärma dig från det sorl, skrän, jämmer och larm som stiger ur det oupphörliga reklaminslag du så innerligt önskar att ditt liv inte vore.
Vildmarken som med sin skönhet skänker dig ro och tillåter dig tänka klart och binda samman två på varandra följande tankar, eller som vid behov kan sätta blodet och känslorna i svallning, ända dit hän att du blir ett med vinden och vattnet och jorden du nära på glömt att du kom i från.
Jag längtar efter fjällen...
Eller herregud, som min kollega skulle ha sagt. HERREGUD.
Jag nu har det gått alldeles för lång tid mellan uppdateringarna här. Förstår inte vart tiden tar vägen, för jag gör väl inte så himla mycket egentligen...
Jag har i alla fall fått min symaskin att fungera igen. Eller ja, jag gjorde inte så mycket där heller. Jag skulle börja skruva lite och göra rent den, men fick inte upp ena skruven, den satt lite för hårt fast för mina klena armar. Men då kom mannen min till räddning (och ännu en gång fick man se sig besegrad, varför ska man inte kunna klara det själv?! så svårt är det ju faktiskt inte!!!). Men ja, i alla fall så räckte det med att han rörde vid min fina symaskin och vips, den fungerade! Halleluja! Jag får svälja min stolthet och helt enkelt vara nöjd att jag kan fortsätta mina syprojekt. Tanken slår mig dock att just den här mannen kanske är något gudomlig. Då är det ju inte så konstigt att det för honom räckte med en handpåläggning för att maskinen skulle bli frisk. Det känns lite bättre att tänka så, för mot något så gudomligt kan man ju inte tävla.
Väskan jag påbörjade för evigheter sen är således alldeles straxt klar. Jag postar en bild på ett annat syprojekt som har legat i koma sen i somras. En klänning ska det bli av detta coola tyg (var en långkjol från början, köpt på myrorna för en ringa summa):
Och jag kan meddela att det inte är så mycket kvar innan den är klar... Lite grann på överdelen. Typ. Jag får väl posta en bild när den blir färdig också, så att ni får se resultatet...
”Det finns saker man måste göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”
Och så börjar ett nytt år. Igen. Och jag kan inte göra annat än att hålla med idastina när hon skriver: Varje januari för med sig samma känsla: ett överhängande behov av att städa och rensa, ut med det gamla och in med det nya!
Jag har dock redan innan det nya årets inträde lagt ner löftena om att äta bättre och att motionera mera. Att däremot ta tag i alla de där drömmar och mål som nu bara ligger där och skräpar i skrivbordslådan, nattduksbordet, stickkorgen, sykorgen mm är något jag borde lägga lite mer energi på. Det är ju drömmar som håller en vid liv under de mest besynnerliga situationer. Och drömmar borde inte ligga och skräpa någonstans, som om de ingenting vore värda. Det kan inte vara bra vare sig för drömmarna eller för en själv. Drömmar borde gro, växa. Och LEVAS!
