Den lilla familjen i den lilla röda stugan

Det var i tisdags. Jag hade vaknat några gånger under morgonen och insett till min förargelse att jag var sjuk. Feber. Jaja, det är väl bara att somna om och hoppas det är borta nästa gång man vaknar. Sova bort det. Drömmar blandade sig med röster med blandade känslor i Ring P1. Telefonen ringer igen och jag svarar (är det jag som leder Ring P1 helt plötsligt eller vad är det här för dröm?!) och en välbekant röst förkunnar att det nu kommit en ny människa till världen. En liten människa som ska heta Alva. En Alva med mycket ljud. Den välbekanta rösten var trött, men glad och lycklig. Det är i alla fall vad jag minns.

Efter ytterligare några drömmar vaknar jag till liv. Vaknar jag till liv, igen? Eller har jag sovit hela tiden och drömt? Var jag vaken där en stund runt lunch och faktiskt pratade i telefonen? Efter en stunds funderande på hur verkligheten faktiskt ser ut kom jag fram till att jag nog hade varit vaken tidigare. Att jag faktiskt hade pratat i telefonen. Jag minns också efter ett tag att den välbekanta rösten i telefonen faktisk varit gravid i nio månader. Så… det måste ju betyda att lilla Alva faktiskt är en ny liten människa i den här världen! Så cooolt! Välkommen lilla vän! Och grattis Alvas föräldrar!! Kärlek och respekt till er.

Markkontakt

Önskar jag kunde börja skriva snart. Det finns saker där inne som bara vill ut. Om jag bara visste hur. Det finns en längtan. Om jag bara visste efter vad. Det finns en längtan inuti som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vet inte hur jag ska få ut den. Få upp den. Få ur den ur min kropp. Hur ska jag göra för att kunna få ner det på papper. Kunna ta på det. Alla tankar och drömmar som gömmer sig där inuti. När det börjar bli dags för den att komma ut, när de är mogna nog att göra entré, så vänder de bara på sig lite oroligt. Sen lägger de sig till rätta igen. Som om ingenting skulle ha hänt. Som om ingenting borde ha hänt. Som om ingenting kommer att hända. Någonsin. Igen. Hallå! Kan ni inte komma ut snart? Jag begraver mig själv inifrån. När de bara byggs på. Lager på lager ska vara bra har jag hört, men kan det verkligen vara bra om det kommer inifrån. Borde det då inte bli lite väl trångt tillslut? Jag menar, det finns ju faktiskt ett skal där i vägen, som så småningom kommer att ta emot. Lager på lager kanske kan vara bra om det är utanpå. Utanför. På papper. På kläder. På kroppen. På… vad som helst. Bara det är utanför. Aldrig inuti.

Mina skriverier nu för tiden handlar just om detta. Att inte kunna skriva. När jag känner hur mycket jag vill skriva om träden, om himlen, om myllan, om solen och månen och stjärnorna. Om varelser i jorden, i skogen. Om själen, om hjärtat, om luften, om sfären runt omkring. Om kärleken till allt. Ja, då skriver jag som mest bara om att det inte går att skriva. Att allt sitter fast i… ja i allt som det skulle kunna fastna i. I halsen, i magen, i fingrarna, i pennan. Att pennans spets är för liten för att något ska kunna ta sig ut. För så måste det ju vara. Den är ju så himla liten, klart att det inte går att få ut något där som är så stort som hela skogen och hela världen, ja hela universum. Klart att det blir stopp i avloppet. Och inte där går det inte att använda sånt som natriumhydroxid. Nä du, där får man visst använda sig av andra saker för att få ordning på stoppet. Jag har bara inte kommit på vad än. Eller jo, egentligen vet jag väl precis vad det är som behövs. Vad det är som behöver komma till för att allt inte längre ska sitta fast.

Jag sitter ju här, i mitt lilla rum. Med min dator, min lampa, min gröna fina växt. Och när jag tittar ut genom fönstret som jag har precis framför mig så ser jag skogen. Träden. Ängen och dalen. Allt finns där på andra sidan fönstret. Så nära men ändå inte. Jag är ju där. Men ändå inte. Jag är där, men inte där. Mitt lilla rum är fint. Litet men mysigt. Men det är kontakten med marken jag skulle vilja ha. Markkontakt. Det är lösningen. På allt tror jag. Då skulle inte världen fastna. Då skulle inte världen inte fastna, inuti.

SNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ

Ja, nu har vi äntligen fått lite snö! Som jag har längtat. Det är precis såhär det ska vara. Precis när alla löv fallit ner på marken ska snön komma. Då slipper man den där tråkiga tiden när allt är grått och blött och trist och ännu mera grått. Så, det är väl bäst att utnyttja den tid vi har med snö. Jag kan bara inte bestämma mig om jag ska ta en promenad eller om jag ska ut och springa lite. Med tanke på hur lite jag har tränat sista tiden borde det vara ett smart drag att ta en löprunda. Fast vid en promenad kan man njuta av snön och solen extra mycket. Det blir väl dagens i-landsproblem. Nu är det bara att hoppas på att snön ligger kvar också...


Snö. Från mitt fönster.

Lagen om alltings jävlighet

Ja, när jag nu äntligen tar mig för att sy den där väskan som jag gått omkring och tänkt på i evigheter. Det skulle bli en väska av det där gul-blommiga tyget som jag köpte på urkultfestivalen för över ett år sen. En kjol har det ju redan blivit av det, eftersom det inte är varje dag jag använder kjol tänkte jag att en väska kan bli ett bra komplement. Tyget är nämligen sådär blommigt i gult och orange så det lyser upp hela ens dag.

Sagt och gjort. Jag klipper till. Jag nålar. Och jag syr. Halva väskan. Sen lägger min symaskin av. Och jag har ingen aning om varför. Först trodde jag att det bara var några trådar som trasslat ihop sig. Jag redde ut dem och gjorde ett nytt försök. Trassel igen och ett nytt försök. Ännu mer trassel. Jag tar bort övertråd och undertråd, trär maskinen igen och försöker en gång till. Och vad händer, jo det trasslar igen. Det går att sy ungefär ett och ett halvt stygn innan det trasslar till sig och symaskinen stannar. Jag testar att sy i ett annat tyg men så klart att det inte fungerar heller. Jag förstår inte vad det är för fel!!! Jag borde väl leta upp en skruvmejsel och leta efter felet inuti maskinen istället för att sitta här och beklaga mig. Men jag orkar inte börja greja med det just nu. Börjar bli för hungrig för det. Och även om jag skulle börja greja nu så skulle det vara en smart idé att bli av med aggressionerna innan jag ger mig på det. Annars finns ju en risk att det inte finns någonting kvar alls av symaskinen efteråt. Så ja, ni får väl bara se en halv väska då. När den blir hel är det ingen som vet...


En sida av en tänkt väska...

Fest och fest och årets första snö

Helgen har varit helt överhopad med fester. Och med tanke på att jag inte brukar gå ut och festa flera gånger varje helg blev den här helgen något alldeles speciellt. För att inte tala om baksmällan...

Fredag: Inflyttningsfest någonstans i Södertälje. (Inte varje dag man är i Södertälje så det är ju ett äventyr bara det). Efter en del velande köpte jag och min kompis några chokladgodisar i form av småpotatisar, ett kärlekste samt en fantastiskt snygg kökshandduk med svampar på till paret som hade flyttat. Och efter en del åkande med pendeln och buss hittade vi också fram. Tror vår inflyttningspresent gjorde succé faktiskt, typ. Efter lite ostätande, blygsamt mingel och en stark gissningsinsats på tipspromenaden (sex rätt av tio, jag kan verkligen ingenting om varken fotboll eller Göteborg, men däremot att paret är oense om hur mycket ekologisk mat man ska köpa...) så gjorde vi stan. Alltså Södertälje. Vi gick till Hamnmagasinet. Ett helt okej ställe men med inte alltför bra musik. Som vanligt när man går ut alltså. Hemfärden mot Stockholm togs med nattbuss genom årets första snö. Eller snöslask kanske man ska säga. För bildbevis på snön som föll under natten, kolla här. Där går även att skåda det fantastiska paket vi slog in... eller som jag slog in.

Lördag: Födelsedagsfest någonstans i Sala Backar. Bakistrött och utan födelsedagspresent ramlade vi in bland massa människor jag aldrig träffat för att leta efter en bordskavaljer som hade samma fascination för värdinnans lockar som jag hade, eller skulle ha, enligt de instruktioner jag fick. Väl till bords blev det sång, mat, sång, sång, sång, mat, sång och sång. Och sång igen. De flesta på festen var väl uppfostrade av universitetets gasquetraditioner. Jag blev lite orolig i början, men jag klarade mig ganska bra ändå tyckte jag. Trevligt var det. Och sent blev det. Igen. Det som skrämmer mig mest från kvällen är att jag har nåt svagt minne av att jag stod och sjöng i köket ur någon bok med svenska visor. Eller man skulle väl kunna säga att jag faktiskt skrålade. Och alla som känner mig vet att jag verkligen INTE kan sjunga. Och att jag verkligen ALDRIG sjunger bland människor jag inte känner. Men jag får väl skylla på värdinnan, födelsedagsbarnet, det var hon som fick mig att skråla ikapp...

Och, by the way, Skrutten har förlovat sig den rackarn. Kan man göra sånt bara sådär?

Barn av universum

Såg just ett avsnitt av ”Jonas och Musses Religion”. Ett program som går ut på att just Jonas och Musse ska skapa en ny religion. Egentligen är det ett ganska fånigt program. Resonemangen är ganska ytliga och stannar oftast bara vid jämförelser mellan andra religioner. Jag saknar de djupa, bakomliggande reflektionerna och analyserna. Trots det så är en del av de saker de kommer fram till att de vill ha i sin egen religion ganska vettiga. Idag sa de till exempel något som till och med jag skulle kunna ha med i min egen religion. Om det nu vore så att jag skulle starta en. Eller egentligen var det väl en docent i astronomi från Uppsala Universitet som uttryckte sig som så:

Vi är barn av universum.

Trygg i relationen till universum – jag är här, jag måste få leva mitt liv och då måste man ta risker och tro att det är meningsfullt att man existerar.

Att jag kände mig så träffad av det just nu skulle också kunna bero på att jag just idag varit i Stjärnsund. Där är så lugnt och fridfullt så det känns nästan som om man vore i ett tomrum. En del av världen som hamnat i ett vakuum.

Får nog sova lite på den…