Markkontakt

Önskar jag kunde börja skriva snart. Det finns saker där inne som bara vill ut. Om jag bara visste hur. Det finns en längtan. Om jag bara visste efter vad. Det finns en längtan inuti som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vet inte hur jag ska få ut den. Få upp den. Få ur den ur min kropp. Hur ska jag göra för att kunna få ner det på papper. Kunna ta på det. Alla tankar och drömmar som gömmer sig där inuti. När det börjar bli dags för den att komma ut, när de är mogna nog att göra entré, så vänder de bara på sig lite oroligt. Sen lägger de sig till rätta igen. Som om ingenting skulle ha hänt. Som om ingenting borde ha hänt. Som om ingenting kommer att hända. Någonsin. Igen. Hallå! Kan ni inte komma ut snart? Jag begraver mig själv inifrån. När de bara byggs på. Lager på lager ska vara bra har jag hört, men kan det verkligen vara bra om det kommer inifrån. Borde det då inte bli lite väl trångt tillslut? Jag menar, det finns ju faktiskt ett skal där i vägen, som så småningom kommer att ta emot. Lager på lager kanske kan vara bra om det är utanpå. Utanför. På papper. På kläder. På kroppen. På… vad som helst. Bara det är utanför. Aldrig inuti.

Mina skriverier nu för tiden handlar just om detta. Att inte kunna skriva. När jag känner hur mycket jag vill skriva om träden, om himlen, om myllan, om solen och månen och stjärnorna. Om varelser i jorden, i skogen. Om själen, om hjärtat, om luften, om sfären runt omkring. Om kärleken till allt. Ja, då skriver jag som mest bara om att det inte går att skriva. Att allt sitter fast i… ja i allt som det skulle kunna fastna i. I halsen, i magen, i fingrarna, i pennan. Att pennans spets är för liten för att något ska kunna ta sig ut. För så måste det ju vara. Den är ju så himla liten, klart att det inte går att få ut något där som är så stort som hela skogen och hela världen, ja hela universum. Klart att det blir stopp i avloppet. Och inte där går det inte att använda sånt som natriumhydroxid. Nä du, där får man visst använda sig av andra saker för att få ordning på stoppet. Jag har bara inte kommit på vad än. Eller jo, egentligen vet jag väl precis vad det är som behövs. Vad det är som behöver komma till för att allt inte längre ska sitta fast.

Jag sitter ju här, i mitt lilla rum. Med min dator, min lampa, min gröna fina växt. Och när jag tittar ut genom fönstret som jag har precis framför mig så ser jag skogen. Träden. Ängen och dalen. Allt finns där på andra sidan fönstret. Så nära men ändå inte. Jag är ju där. Men ändå inte. Jag är där, men inte där. Mitt lilla rum är fint. Litet men mysigt. Men det är kontakten med marken jag skulle vilja ha. Markkontakt. Det är lösningen. På allt tror jag. Då skulle inte världen fastna. Då skulle inte världen inte fastna, inuti.