Helgen har varit helt överhopad med fester. Och med tanke på att jag inte brukar gå ut och festa flera gånger varje helg blev den här helgen något alldeles speciellt. För att inte tala om baksmällan...
Fredag: Inflyttningsfest någonstans i Södertälje. (Inte varje dag man är i Södertälje så det är ju ett äventyr bara det). Efter en del velande köpte jag och min kompis några chokladgodisar i form av småpotatisar, ett kärlekste samt en fantastiskt snygg kökshandduk med svampar på till paret som hade flyttat. Och efter en del åkande med pendeln och buss hittade vi också fram. Tror vår inflyttningspresent gjorde succé faktiskt, typ. Efter lite ostätande, blygsamt mingel och en stark gissningsinsats på tipspromenaden (sex rätt av tio, jag kan verkligen ingenting om varken fotboll eller Göteborg, men däremot att paret är oense om hur mycket ekologisk mat man ska köpa...) så gjorde vi stan. Alltså Södertälje. Vi gick till Hamnmagasinet. Ett helt okej ställe men med inte alltför bra musik. Som vanligt när man går ut alltså. Hemfärden mot Stockholm togs med nattbuss genom årets första snö. Eller snöslask kanske man ska säga. För bildbevis på snön som föll under natten, kolla här. Där går även att skåda det fantastiska paket vi slog in... eller som jag slog in.
Lördag: Födelsedagsfest någonstans i Sala Backar. Bakistrött och utan födelsedagspresent ramlade vi in bland massa människor jag aldrig träffat för att leta efter en bordskavaljer som hade samma fascination för värdinnans lockar som jag hade, eller skulle ha, enligt de instruktioner jag fick. Väl till bords blev det sång, mat, sång, sång, sång, mat, sång och sång. Och sång igen. De flesta på festen var väl uppfostrade av universitetets gasquetraditioner. Jag blev lite orolig i början, men jag klarade mig ganska bra ändå tyckte jag. Trevligt var det. Och sent blev det. Igen. Det som skrämmer mig mest från kvällen är att jag har nåt svagt minne av att jag stod och sjöng i köket ur någon bok med svenska visor. Eller man skulle väl kunna säga att jag faktiskt skrålade. Och alla som känner mig vet att jag verkligen INTE kan sjunga. Och att jag verkligen ALDRIG sjunger bland människor jag inte känner. Men jag får väl skylla på värdinnan, födelsedagsbarnet, det var hon som fick mig att skråla ikapp...
Och, by the way, Skrutten har förlovat sig den rackarn. Kan man göra sånt bara sådär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar