Som jag skrev i föregående inlägg hade jag några böcker att avverka. Bland annat Deltagande demokrati av America Vera-Zavala vilken jag nu börjat läsa lite smått. Jag har inte kommit många sidor men av de tankar som hittills dykt upp i huvudet är bristen på aktivt intresse för vad som händer i vårt samhälle en. Bristen på opposition, bristen på nytänkare. Jag vet att liknande frågor diskuteras lite från och till i media, varför inte fler går och röstar, varför inte fler aktivt deltar i diskussioner som rör VÅRT samhälle, VÅR värld, VÅRA liv. Jag vet också att jag själv inte är ett utomordentligt föredöme i dessa frågor, trots att jag gärna vill tro på illusionen att mitt lilla, lilla engagemang i mänskliga rättigheter och miljöfrågor gör en gigantisk skillnad i verkligheten och även i vårt land, trots att jag faktiskt inte följer händelserna i Sverige med största intresse.
En tanke som slår mig då jag sitter och funderar på att man nog borde ta större ansvar är att det faktiskt inte finns så många starka föredömen längre. Jag kan i alla fall inte komma på speciellt många människor som i dagsläget, i Sverige, som sticker ut och chockar samhället med nya tankar och frågor, nya idéer som revolutionerar. Det finns väl några få som står stadigt och kämpar för jämställdhet och dylikt. Jag skriver också längre, för att jag någonstans inbillar mig att det förr fanns fler människor som stod ut, som gjorde revolution. I större eller mindre skala. Och visst, vi har fått det mycket bättre under senare år vad gäller lika rättigheter, jämställdhet, diskriminering med mera, även om mycket finns kvar att önska. Men jag måste säga att jag saknar revolutionärerna. Det är de som gör samhället till ett levande samhälle, i ständig förändring. Ett samhälle som gått i stå kan aldrig vara ett bra samhälle. Sen när slutar människan att förändras, fördjupas, förnyas? Ett samhälle, med hela dess struktur, måste leva.
En annan reflektion som kommer över mig är att det också skulle kunna vara precis tvärtom. Vi har ett samhälle där väldigt mycket är tillåtet. Det är inte längre speciellt revolutionistiskt att vara vegetarian, att vara feminist, att vara sexuell osv. Ju mer man skriker, ju mer man syns, desto mer ställer man sig i samma led som resten av befolkningen. Men det är inte längre någon som hör budskapet. All aktivism, alla slagord, flyter ihop till ett enda brus där ingen kan urskilja, än mindre ta till sig, innehållet. På sin höjd att det blir till en liten notis någonstans längst bak i hjärnan.
Så om det nu skulle vara så att alla är revolutionärer, blir resultatet att ingen är det. Man ser inte skogen för alla träd. Eller man kanske snarare ska säga; man ser inte träden för all skog.
Men likväl så kan jag sakna revolutionärerna. Föregångarna. Kämparna. Hur gör man egentligen revolution i ett samhälle där allt är tillåtet? Den tanken som ligger närmast nu är nog att fly samhället, ut i skogen och leva med naturen. Att inte höras eller synas i onödan utan leva lugnt och fridfullt, i harmoni. Det är nog den verkligen revolutionen.
