Oj, herregud säger jag bara. Har precis kommit hem från en liten pubkväll på en av Uppsalas nationer. Har avnjutit en chevrèburgare och några öl i god vänners lag. Trevligt trevligt. Förutom att man blir helt hjärnskadad när man umgås med vissa av mina vänner. De envisas nämligen med att prata engelska. Hela tiden. Och inte bara det att alla sitter och pratar engelska, fast modersmålet för alla är svenska, utan det är dessutom någon märklig, oigenkännlig form av extremt dålig engelska. Så där sitter vi alltså, fem-sex personer med flera års akademiska studier, diverse utlandsvistelser och tillsynes tämligen smarta människor, och stapplar fram på ett språk som inte ens skulle platsa som ett minoritetsspråk. Med vilje! Helt frivilligt. Eller ja, efter ett tag har man blivit mer eller mindre hjärntvättad, så att man inte ens är medveten om att man byter från svenska till detta djävulens språk. Är det verkligen så här det ska vara?
Jag blev dock lite lättad när jag häromdagen läste följande inlägg på tjuvlyssnat.se:
Ett medelålders svenskt par visar runt ett äldre engelskspråkigt par i en av Uppsalas gallerior. Medelåldersmannen som går först vänder sig om och sveper ut med armen i riktning mot en rulltrappa.
Mannen: Yes yes, this is… this is one of the biggest rolling traps in the whole town!
Det äldre paret tittar först oförstående på varandra och sedan på den något yngre kvinnan som redan bubblandes av skratt vänt sig om.
Det enda jag kan tänka när jag läser detta är nog: we’re not alone…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar