Nästan så nära det kan bli

Oj, nu är det nära, nu checkar jag ut här snart, och jag börjar faktiskt bli lite nervös. Om det är någon som är väldigt nyfiken på hur det kommer att gå för mig på söndag så kan man följa mig på vasaloppet.se så klart, mitt startnummer är 6677. Enkelt att komma ihåg och allt. Kan vara bra i fall jag fortfarande inte synts till i målet på måndag-tisdag nångång, då ni får ge er ut och leta efter mig. Jag har då troligtvis kollapsat och ligger i nåt dike vid sidan av spåret nånstans över myrarna...

Tjipp!

Jag köpte en Eilen Jewell

Äntligen börjar jag känna mig frisk igen! Har lyckats åka skidor två gånger nu i helgen i alla fall, och igår var jag också på spelning med Eilen Jewell:

Efteråt var jag sådär uppe i varv och helt salig som jag brukar bli efter en underbar spelning, men jag lyckades hejda mig från att köpa en cd den här gången. Det brukar vara det första man vill göra, för att liksom försöka hålla kvar känslan av spelningen så länge som möjligt. Så istället för att köpa en cd så gjorde jag det helt logiska som följer, jag köpte en vinyl. Det känns bra. Speciellt med tanke på att jag inte ens har en skivspelare. Men det blir väl ett senare problem tänker jag.

Nu börjar jag tröttna på det här

Att det kan vara så himla frustrerande att vara sjuk. Jag börjar blir riktigt less på det nu. Tulpaner är det enda jag ser nu för tiden...

Tulpaner, hosta och 20 minusgrader

Ja, inte har smetan jag dragit på mig försvunnit direkt. Och det har bara blivit lite värre. Jag kom ju iväg till jobbet i morse, även om jag åkte hem vid lunch. Eftermiddagen kommer att tillbringas på rygg, i soffan och med att försöka övertala bomullen i huvudet och slemmet i halsen att lämna min kropp. Och det på studs. Undertiden så njuter jag lite av mina tulpaner. Och så har jag ju sällskap av min hostande kombo, så jag kommer väl överleva den här dagen också.

Hur man överlever en smitthärd

Efter att ha klarat en vecka i en smitthärd som skulle kunna liknas gateway to hell, utan att blivit det minsta sjuk, så börjar jag faktiskt känna mig ganska krasslig. Det är inte alls speciellt lämpligt att bli sjuk nu, när det bara är dryga två veckor veckor kvar till öppet spår. Det är ju nu formen ska slipas! Eller nu formen ska hittas. Eller nåt i den stilen. Vid de första sjukdomssymptomen så har jag klämt i mig diverse huskurer. Det har varit citroner, ingefära, vitlök och whisky i en salig blandning. Huller om buller. Jag håller i alla fall tummarna för att det inte bryter ut så mycket mer, utan att det vänder tillbaka nu.

Mitt i all sjukdomsångest (och ångest för att det är supermycket fin snö ute som jag inte riktigt hunnit utnyttja, delvis för att jag känt mig sjuk, delvis för att det varit snöstorm, typ), så har dagen lysts upp av att jag varit med hund större delen av dagen. Eller i alla fall från eftermiddagen till ganska sent på kvällen. Vi har lekt, ätit, sovit och kastat boll. Och så tänkte jag tänkte jag skulle testa hundtricket, men eftersom det tydligen är roligare att springa efter bollen på fälten där det inte är så mycket människor så man får vara lös, än att traska runt bland människor på välplogade cykelbanor så funkade det inte speciellt bra. Fast det var ganska kul det också. Det är rätt fint med hund. Och efter att ha låtsas ha en hund i bara några timmar, känns det märkligt tomt när det inte är nån där som snusar under bordet, eller viftar ner tulpanerna med svansen, eller tittar på en med sådär busiga ögon och undrar vilket håll jag ska kasta bollen åt nu... Jag hoppas jag kan låna henne fler gånger...

Katt Tait & António Palma

På en av mina slösurfningsrundor upptäckte jag att de har börjat med torsdagsjazzen på Centro Cultural de Belém i Lissabon igen. Så synd bara att man inte är där. En av världens bästa konserter från förra året:

Jag satt längst bak nånstans, och bara njöt. Så himlans fint!

Så som det ska vara

En kort statusuppdatering på träningsfronten:

Dagens skidupplevelse blev betydligt mycket trevligare än gårdagens. Det blev i alla fall 1,5 h i solsken och i (jämförelsevis) superbra spår i Storvreta. Väderbitna kinder och stela muskler. Love it!

Och så var det ju det här med träningen

Resultatet efter dagens träningspass, på en skala 1-5:

form: 3

fäste under skidorna: 0

stavfäste: 1

befintliga spår: 2

En fantastisk skidupplevelse, som min bror sa...

Men det var ju soligt. Och inte alls trångt i spåren!

Mottaget sms kl 12:22

Kära Jesus, ledsen att jag inte hört av mig på ett tag - fick precis ditt nummer (svårt att hitta dig i katalogen, hittade dig till slut i din fars namn). Jag förstår att du bestämmer vädret och inte vi människor. Därför undrar jag nu: skulle du kunna lägga ner uppvärmningsprojektet på planeten? det känns inte så juste. Vi ses i himlen, om du inte uppenbarar för mig innan dess. Peace!

Ibland är det så himla svårt med rubriker

Även om jag helst skulle vilja se att snön ligger kvar några veckor till så kändes det himla trevligt idag när solen lyste och värmde ansiktet och sinnet. Tyvärr hann jag bara med en kort promenad till ICA för att köpa lunch. Resten av dagen har jag fått sitta på kontoret och titta ut på solen, och liksom låtsas att den värmde ansiktet. Det är nästan så jag längtar efter våren redan nu.

Day one, over again

Ja, i och med att jag blivit ett år äldre har det ju också gått ett år sen jag åkte till Portugal. Det känns skrämmande om nåt. Och lite konstigt, för ibland känns det som om det var igår jag var där. Och ibland känns det som om det lika gärna kunde vara en dröm. För precis ett år sen upplevde jag min första dag i Lissabon. I want to go back, now!