Hur man överlever en smitthärd

Efter att ha klarat en vecka i en smitthärd som skulle kunna liknas gateway to hell, utan att blivit det minsta sjuk, så börjar jag faktiskt känna mig ganska krasslig. Det är inte alls speciellt lämpligt att bli sjuk nu, när det bara är dryga två veckor veckor kvar till öppet spår. Det är ju nu formen ska slipas! Eller nu formen ska hittas. Eller nåt i den stilen. Vid de första sjukdomssymptomen så har jag klämt i mig diverse huskurer. Det har varit citroner, ingefära, vitlök och whisky i en salig blandning. Huller om buller. Jag håller i alla fall tummarna för att det inte bryter ut så mycket mer, utan att det vänder tillbaka nu.

Mitt i all sjukdomsångest (och ångest för att det är supermycket fin snö ute som jag inte riktigt hunnit utnyttja, delvis för att jag känt mig sjuk, delvis för att det varit snöstorm, typ), så har dagen lysts upp av att jag varit med hund större delen av dagen. Eller i alla fall från eftermiddagen till ganska sent på kvällen. Vi har lekt, ätit, sovit och kastat boll. Och så tänkte jag tänkte jag skulle testa hundtricket, men eftersom det tydligen är roligare att springa efter bollen på fälten där det inte är så mycket människor så man får vara lös, än att traska runt bland människor på välplogade cykelbanor så funkade det inte speciellt bra. Fast det var ganska kul det också. Det är rätt fint med hund. Och efter att ha låtsas ha en hund i bara några timmar, känns det märkligt tomt när det inte är nån där som snusar under bordet, eller viftar ner tulpanerna med svansen, eller tittar på en med sådär busiga ögon och undrar vilket håll jag ska kasta bollen åt nu... Jag hoppas jag kan låna henne fler gånger...