Så föll jag då till slut...

...för trycket och nyfikenheten på om det låg någonting i alla hyllanden och lovord. Om det ligger någon sanning i det som alla runt omkring mig har sagt. Och då menar jag verkligen ALLA. Både vana och ovana. Läsare alltså. För jag pratar om boken Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Och jag kan bara säga att jag får göra den hyllande skaran sällskap. Det var länge sen jag faktiskt orkade förlora mig i en bok på samma sätt. Hade nästan glömt bort hur det kändes att så totalt glömma allt annat runt omkring. Jag hade för en stund tänkt tanken att det bara var en illusion, att man inte kan försvinna in i en bok på det sättet och att de minnen jag haft av det från tidigare böcker var en efterrekonstruktion. Det är ju ett välkänt faktum att vi människor har lättare att komma ihåg bra och positiva saker men gärna förtränger dåliga och långtråkiga erfarenheter. Alltså, många böcker och filmer och dylikt blir bättre med åren, när man glömt bort alla sega partier.

Men vad då, det här är ju old news egentligen. Boken har redan några år på nacken och människor borde ha slutat bli förvånade vid det här laget. Men jag bör då nämna att jag alltid får en inre motvilja som inte riktigt går att förklara till böcker som blir så extremt uppmärksammade och uppburna. Jag läser dem helt enkelt inte! Eller i alla fall inte hittills. Nu däremot vet jag inte vad jag ska tro, när jag inte längre kan lita på sin intuition...

Och man borde förse boken med en varningstext: OBS! Kan medföra sömnbrist, undernäring och ett asocialt beteende.