Brevet

Det finns en sak i livet som är lite lite lite bättre än nästan allting annat. För dagen kan aldrig bli så bra som den blir när man kommer hem efter en seg arbetsdag (där man slitit med blanketter, löneredovisningar, påfrestande kollegor, ja och så bara det att man suttit inne framför datorn hela dagen och tittat ut på det superfina vädret...) och hittar det, det där fina fina fina kuvertet som ligger och väntar på en på hallmattan. Vars innehåll verkligen lyser upp hela världen, och får allt grått och segt som varit under dagen att blekna bort i solen precis som cello-kombons blommor gör nu på balkongen... (oops!)

Och bara tanken på vad man snart kommer att få uppleva när man öppnar det där finfina brevet får en att kasta av sig tygskorna i hallen, rusa in i lägenheten, kasta in kånken på sängen och snabbt och hafsigt, och nästan lite otrevligt, klämma fram nån form av hälsningsfras till tillfällige-kombon (låter något i stil med "hej-det-är-bra-hur-är-det-med-dig", fast på någon tafflig engelska eftersom han inte kan svenska... än...). Sen måste man nästan pusta ut lite grann, för nu är pulsen uppe i 340. Men sen, sen efter en liten andhämtning och man satt sig bekvämt, så är det dags för öppnandet. Att man fortfarande är ivrig som ett barn i glasskön märks när man nästan råkar slita sönder kuvertet...

Ja, och hela det där läsandet är som bara alldeles, alldeles underbart. Något att leva på i flera dagar. Eller snarare veckor. Och ibland till och med månader. Ända tills nästa brev ligger där och väntar på dörrmattan efter en seg och alldeles för grå arbetsdag...

Idag är just en sån här dag.
Puh.