Nu har hösten kommit på allvar. Underbart, härligt och kallt. Berusad av kylan och lukterna och de stundande lövkrigen råkade jag anmäla mig till Lidingöloppet. Det börjar kännas som ett ganska dumt beslut. Det är en månad kvar (eller 26 dagar för att vara exakt) och längden på mina löppass är inte riktigt vad det borde vara för att klara trettio (30!) kilometers löpning i någorlunda kuperad terräng. Måste lägga upp ett sjukt bra träningsprogram den tid som är kvar om det överhuvudtaget ska gå vägen.
Men första hindret att klara är morgondagens introduktionsföreläsning. Jag ska stå och prata inför en herrans massa människor. Och jag kan inte bara babbla på, utan det jag säger måste vara tydligt och innehållsrikt. Inte för att någon ska sätta betyg på det, utan för att de 50 personer som sitter och lyssnar har förväntningar på den kurs de valt att läsa. Jag som brukar smita i från de minsta redovisningar man haft i skolan. Alltid. Inte konstigt att jag börjar bli nervös.
1 kommentar:
Skit i Lidingöloppet. Varför springa efter en hjärtattack när man kan sitta och vänta på den?
/jerry
Skicka en kommentar