Tre timmars plåga är över

Åh, nu är det avklarat. 30 km är sprungna. Men jag var lite nervös för att ens ta mig till starten i tid. Min braiga, men lite allmänt sega bror plockade upp mig ungefär en halvtimme efter att vi sagt att vi skulle åka. Sträckan till Stockholm gick väl ganska smärtfritt, men väl inne så blev det en liten bilkö. Och ännu mera kö. Och så stod vi i kö lite till. När det var lite drygt en timme till min bror skulle starta så bestämde vi oss för att parkera bilen vid St Eriksplan och sen ta tunnelbanan. Vi anlände till Lidingövallen straxt efter halv ett. Kändes skönt då jag hade ungefär en timme på mig att fixa nummerlapp, lämna in väskan, gå på toaletten och ta mig tillstart. Dessvärre fick jag stå i nummerlappskö i ungefär 20 minuter. Och för att sen fixa resten krävdes lite knep och knåp då regnet verkligen öste ner. (Toakön är inte att förglömma.) Och att bli helt dyngsur och kall innan man börjat springa känns lite tungt. Men när väl allt var avklarat så bar det av till starten (sprang nog snabbare dit än jag gjorde på hela loppet), och jag anlände i lite lagom tid, cirka 5 minuter innan startskottet fyrades av. Puh. jag hann i alla fall. Nu var det ju bara att springa. 30 km. Lätt som en plätt. Typ.

Löpningen gick hyfsat bra de första 20 km. Var lite mer kuperat än vad jag mindes, men det var ju också några år sen jag sprang sist. Och när man tränar i Uppsala är det ju ganska svårt att få med backar i träningsrundan på narturligt sätt. Också med tanke på min inte så enorma träningsdos innan så tog jag det relativt lugnt, 6 min/km, och det verkade gå vägen. Ända till det då var 10 km kvar. Då började knäna balla ur igen. Attans. Det tar lång tid att stappla i 10km. Framför allt när man inte kan springa i nedförsbackarna. Det tappar man mycket tid på. Uppförsbackarna gick nästan lättare. Hur omvänt är inte det!? Men jag kom i mål. Efter mycket om och men i regn och lervälling fick jag en tid på 3.18. Hade varit skönt att komma in runt 3 timmar precis, men jag är nöjd ändå. Och trots smärtan i benen och knäna så börjar jag funderar på en klassiker... Det är konstigt hur lätt man glömmer obehagliga saker...

Lite creds fick jag för min snygga Burma-tröja också:-)