En dag som vilken dag som helst, bara inte idag

Höga himlar och suddiga kanter

Nu har äntligen hösten också hittat vägen genom holgan. Med oskärpa i blicken njuter jag av de sista dagarna. Med höga himlar och suddiga kanter närmar jag mig vintern. Och lite längtar jag till dess att snön virvlar och ett annat lunk infaller. Det blir lite mindre för sinnena att ta in. Lite mindre stressat att hinna ta tillvara på dagarna då. 

För att jazza till det lite på portugisiska

Ehh..

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska ut och springa lite, om jag ska ta kameran och promenera lite, om jag ska plugga lite portugisiska eller om jag ska göra nåt helt annat. 

Och jag vill framkalla filmrullen som sitter i min holga nu, och jag förväntar mig att fantastiska höstbilder ska möta mig när jag öppnar upp paketet från crimson. Hösten är ju den bästa fototiden. Precis som våren. Och jag är lite avundsjuk på fina Josefin som är i Japan och kommer att få njuta tiofalt av vackra körsbärsblommor i vår. 

Dagens låt står Billie the Vision and the Dancers för

Ett försök att fånga den där känslan

Det finns en sak som jag faktiskt inte tycker om med hösten och det är att jag ganska ofta känner mig så stressad. Inte för att jag alltid gör massa saker, har mycket på jobbet eller så, utan jag känner mig mest stressad för att jag inte ska hinna med se hösten. Inte hinna lukta, smaka och känna på hösten, innan den är förbi. När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagarna har jag alltid svårt att bestämma mig om jag ska ge mig ut och springa i skogen, lägga mig i en lövhög och titta på himlen och molnen eller om jag ska ta med mig kameran ut för att försöka fånga den där känslan. Ibland har jag så svårt för att bestämma mig så att jag slår bort alla stresskänslor och helt enkelt stannar inne och tittar på tv istället. Förhoppningsvis är det liksom höst i morgon också. 

You say tomato, I say tomato

Som man sår får man skörda, säger man visst också. 

Bjärt

Det är mycket nu. Bland annat retreat i Sigtuna. Där var färgerna synnerligen bjärta och höstiga. Annars laddar jag för en helg med mycket sol, film i holgan och kaffe i termosen. Allt ackompanjerat till Calle 13 -- Latinoamérica. Inte för att jag förstår så mycket, men det låter ändå bra i öronen. 


Måste också tillägga att jag tycker att ordet bjärt är helt fantastiskt! Det låter väldigt roligt och liksom lite töntigt så där. Ungefär som tarvligt och behjärtansvärt. Verkligen ett ord som jag ska börja använda mer! 

Var minut

Nu börjar som hösten krypa in under skinnet på mig, och jag kan inte annat än njuta. Var minut jag är inne längtar jag ut. Var minut jag är ute älskar jag solen i ansiktet och regnet på kinderna och blåsten i håret. Och tystnaden i öronen. 

YES!

Jag har blivit tant-certifierad! Äntligen! Nu känns det helt rätt att plocka fram virkningen, göra en kopp te för att sen bänka sig framför kvällens avsnitt av Moraeus med mera. Så det så. 


På Tantvarning kan ni också kolla om ni platsar som tanter eller inte! 

Drömmen om en stuga

Det finns vissa saker som jag verkligen skulle vilja ha. En sån sak är en stuga. En liten stuga med en liten trädgård. Den ska vara liten, mysig och med en själ. Och tomten ska vara insiktsskyddad, så jag kan sitta där och dricka mitt morgonkaffe och lyssna på fåglarna och humlorna, njuta av blommorna och odla mina morötter, utan att någon granne skulle kunna titta över häcken med sitt überkäcka hejhej så man sätter kaffet i halsen.

Jag börjar fundera på om det är nu snart det här kommer att hända!? Jag har hittills gått och väntat på något. På att det ska bli rätt tid för det. Men jag vet som inte riktigt vad som är rätt tid. Jag tror att det är en känsla av att jag ska bli vuxen först, att jag ska ha koll på hur saker funkar, att jag ska veta hur man gör när man har ett hus, att jag ska veta var jag vill bo, vad jag vill jobba med osv. Att alla pusselbitar ska falla på plats. Fast, nu när jag är 30-plusare så inser jag ju att jag aldrig kommer att veta det. Jag kommer aldrig veta vad jag ska göra med mitt liv. Jag kommer aldrig att känna mig så där vuxen och ansvarsfull. Så det är kanske bara att göra?! Att hoppa in i projektet och hoppas på det bästa. De flesta saker som dyker upp i livet löser man ju ganska bra vart eftersom liksom. Så ja.. det är kanske nu snart det händer…

Longing.

Längtar lite till hösten nu faktiskt. Till högklara dagar i skogen. Och till regniga dagar med te, virkning och jazzig musik. Och till bullbak och äpplekaka. Snart så, händer det.

Om man kunde fylla år igen

Om jag fyllde år nu skulle jag önska mig boken Where no endings end. Bums.

I smile because you smile too

Det kändes inte alls speciellt kul att vakna till väckarklockan i morse för att ta sig iväg till jobbet igen. Jag hade gärna haft några veckors semester till... Men jag insåg en sak som jag saknat lite grann, när jag cyklade iväg i morse, nämligen cyklandet med musiken i öronen. Jag brukar i och för sig alltid cykla med musik i öronen, men just den där kvarten det tar att åka till jobbet (och kvarten hem också så klart) är liksom lite speciell. Jag behöver inte fundera nåt på vart jag ska, eller vad jag ska göra -jag ska ju till jobbet som vanligt liksom. Så just under de minuterna är det bara jag och musiken i öronen. Jag har min egentid med Lisa Ekdahl, Sofia Karlsson, Miriam Aïda, Tindersticks... eller som med Billie the vision and the dancers och How things turned out to be

The sea dragon vs the jellyfish

Okej, ytterligare en uppdatering från mitt Lissabon. Jag hann ju så klart med ett besök på oceanariumet också. Det var lite svårt att fota där, lite för mörkt liksom, men några försök gjorde jag ändå. Dessvärre blev det inte några bra bilder alls på stingrockorna, hajarna eller havssköldpaddorna...

Och fick nästan ett nytt favortitdjur, nämligen maneter!

Fast när det väl kommer till kritan finns det inget som slår the sea dragons. Kolla liksom!

Kan inte vänta tills jag får träffa dom igen.

Skuggliv

Har lite svårt att veta vad jag ska blogga om nu. Känns lite svårt att babbla på om alla vardagliga och ovardagliga småäventyr nu efter allt som hänt i Norge...

Bilden tog jag på en utställning i Lissabon: Fronteiras/Borders.

Yelling yellow

Och ja, jag hittade min absoluta drömbil i Lissabon också. Så släng er i väggen Mini Cooper och Fiat 500. Jag kallar den Yelling Yellow!

Ett litet axplock från landet i sydväst

Och lite mer som vi gjorde i Lissabon den här vändan kommer här. Bland annat så tittade vi ut över hustaken, njöt av skuggan, lyssnade på fado och drack öl. Det är ju så klart inte allt, utan mer av ett stickprov av allt...

Ett första hej efter Lissabon

Dålig uppdatering här ett tag nu, jag vet, men har nu precis kommit hem från en och en halv vecka i Lissabon. Underbart som alltid liksom. Har inte riktigt hunnit sortera ut mina minnen än, inte heller mina bilder, så mer uppdateringar kommer nog framöver (och eftersom de flesta bilder den här gången togs med Holgan så dröjer det några dagar innan jag fått bilderna framkallade:) Några bilder som togs med min supermobil (not) har jag i alla fall överfört till datorn. De är nog faktiskt från en av de roligaste utställningar jag varit på på länge:

Den ständiga följeslagaren

Åh, jag liksom gillar min holga så himla mycket. Den får följa med på lite olika utflykter nu så här i sommartider, det är tider då man ska hålla ihop liksom. Den har bland annat fått följa med på både karneval och på jobb-picknick-grejer. Se så fint den liksom dokumenterar allt på det där lite gamla sättet, med mycket känsla:

Kulturernas Karneval i Uppsala

Mr. J. på afterwork-picknick.

En ganska trevlig söndag

Det har varit trötta ögon, vissna blommor, chokladhjärtansmuffins, nybakat bröd och regn mot fönstret. En ganska trevlig söndag med andra ord.

What happened?

Yep, its true. I am with facebook now. I don't know how it happened. I don't now why. But I'm there. (It must be something in the air!)

En liten glimt

...av vår balkong, grönskande i kvällssolen. Perfekt för eftermiddagskaffet eller kvällsölen. Det är bara att välja.

En av kärlekens många ansikten

Här är den i alla fall, min ny älskling:

Dubbelt upp eller helt svart, det är bara att välja

Det är väl härligt när man som dubbelexponera av misstag. Eller ta kort när linsskyddet fortfarande är på?! Back to the roots liksom. Har just knäppt upp två rullar till med min holga, och väntar spänt på resultatet. Om jag har tur kanske det kommer redan på tisdag!

Mirakel kan inträffa även efter 31

Im a longboard girl now. Yeah.

En hektisk natt

I natt drömde jag om husbåt med tre våningar, penisproteser och telefonsamtal från fulla studenter. Inte konstigt jag är trött i dag liksom.

Jag vet en dejlig rosa

Love is in the air

Japp, jag har som blivit lite förälskad. Eller inte bara lite heller. Det pirrar i hela kroppen bara jag tänker på det. Jag har nämligen blivit med Holga. Jag ser en underbar sommar framför mig, i rosa skimmer och på bubbliga moln. Än så länge har jag bara framkallat en filmrulle, fast det spelar inte så stor roll hur många filmrullar jag kommer att framkalla, för det här var kärlek vid första ögonkastet!

Is that sustainable develop... -NO

När man varit i den här hållbarhetssvängen ett tag så känns det som att man har ganska bra koll på hur saker och ting hänger ihop. Som till exempel hur sjukt obra klädindustrin är med alldeles för mycket vattenåtgång, mycket gifter och bekämpningsmedel, dåliga arbetsvillkor för anställda, överproduktion osv. Listan kan göras väldigt lång här alltså. Men trots att det känns som att jag vet det här, får jag som en käftsmäll varje gång jag hör någon rabbla siffror och fakta på hur det faktiskt ligger till. Vad sägs om att det krävs upp till 29 000 liter vatten och 1 kilo bekämpningsmedel, för att producera ett (1!) kilo blomull! Och detta kilo bomull räcker ungefär till tre (3!) t-shirtar! Tre ynka små t-shirtar liksom! Som man hur lätt som helst impulsköper på vanliga klädbutiker, utan att spendera mer än fem sekunder av sin tankeverksamhet. Det är sån här fakta som får mig att vakna upp i alla fall. Om man sen också lägger till allt det där andra som att de anställda som producerar våra kläder allt som oftast har alldeles för långa arbetsdagar, alldeles för låg lön, ingen rätt att organisera sig mm... så tappar man ju liksom andan...

Så, ja, trots att det känns som att jag har hyfsad koll som sagt, och trots att det känns som att jag i alla fall försöker göra nåt bra i världen, så är det skrämmande ofta jag får den där örfilen som får mig att vakna upp och inse att man är långt ifrån att ens vara i närheten att göra nåt bra för den här världen.

Rekommendationer alltså

Brasilien är ett bra konstigt land alltså. Läs den här artikeln i Sydsvenskan som ett exempel. Jag håller också på att läsa en bok om Brasília, Brasiliens huvudstad, och där kan man hämta många märkliga exempel från ett väldigt märkligt land. Jag skrattar och gråter om vartannat när jag läser den. Kan rekommenderas.

A few of my favorite things

...

In isolation, loneliness,

Negation and daydreams

In sleep without dreams

Life and poetry

Collapse together.

Waiting for the moon to rise

Jag vet att jag har sagt det förut men jag det är värt att upprepas. Det här ÄR världens bästa låt:

I had so much to tell you

...but it never came to words...

Fem minuter. Fem meningar.

Ibland blir jag så fascinerad över att det kan räcka med så lite för att falla för något. Att ett kort ögonkast, en liten mening, som levereras i precis rätt tidpunkt, när man är som mest mottaglig för buskapet, kan få hela ens värld att vändas upp och ner. En enda liten glimt kan verkligen få en ur balans.

Senast föll jag för en underbar liten bok. Aurora Borealis av Agnes Thor. Så här gick det till:

En helt vanlig, solig påskdag gick jag till ICA Maxi för att handla mat. I slutet av matshoppingrundan kommer man lägligt nog till tidningsavdelningen, och där fastnar jag. Alltid. Så när jag stod där och bläddrade igenom några tidningar kom jag över en liten notis om en fotobok. Det stod kanske fem meningar om boken; dess namn, fotografens namn samt väldigt kort om bilderna. Och så visades det en bild på framsidan, samt på en-två fotografier från boken. Det räckte. Fem minuter. Fem meningar. Och jag var fast. Kan inte sluta att tänka på den. Och ju mer information jag hittar om boken, ju fler fotografier jag ser, desto djupare faller jag. Djupare in i kärleken. Djupare in i drömmen.

Det är en magisk känsla, som händer alldeles för sällan.

The time of cherry trees are here. The best of times.

Hurra för internet!

När vänner försvinner från Uppsala är det så bra man kan följa deras äventyr och upptåg på bloggar av olika slag. Nu senast är det AnnaBanana som är ute och gör världen osäker, i Kenya av alla ställen. Dead Tea Cup är hennes kontakt med världen!

Living room in progress

Ett försök att Banksy-fiera vårt hem hänger nu denna kreation över vår soffa (Sara står för tryckningen och jag för sömmarna, haha):

Vasaloppet.. Tour de France.. same same but different

Ja nu är det ju faktiskt bara dryga tio månader kvar till Vasaloppet, och jag måste ju avlägga en kort rapportering om att träningen inte alls går så bra. Inte alls som förväntat faktiskt. Efter Öppet spår drabbades jag av det så kallade Öppet Spår-syndromet, vilket innebär att man får ont i hälen, oftast vänster häl, och det gör ont liksom i frånskjutet när man åker skidor eller springer. Så det har inte blivit så mycket löpning alls så här i vårtider när det egentligen är som roligast att springa i skogen. Däremot har det har blivit fler gympa- och spinningpass. Spinning är något jag inte testat förut, men inser att det ändå är ett okej alternativ nu när jag inte kan springa. jag blir svettig och trött i alla fall. Fast jag börjar bli lite trött på det nu. Det är ju springa jag vill. Och nu har jag varit på så många spinningpass att det börjar kännas som om jag är med i filmen Les Triplette de Bellville. Visserligen en underbar film, men inte vill man bli kidnappad av några maffiatyper under sin cykeltur inte!

Påskhelgen så det heter duga

Så underbart att våren äntligen är här på riktigt. Njuter av varje solstråle jag kan komma åt. På balkongen med en bok och en kopp kaffe. Eller i en solig skogsbacke med kaffetermos. Och hur visar man det bäst i bloggen?! Jo med bilder på blommor, fjärilar och forsande bäckar såklart. Here we go:

Här niger de verkligen. Liksom på riktigt!

Snabba rackare de här. Borboleta på portugisiska.

Forsande vatten i bäcken, jaa...

Skriv en förklarande text till bild...

Det går runt, det går runt, det går runt en liten bit

Åh, hela helgen har jag varit försjunken i en helt annan värld. Nämligen i Murakamis värld. Igen. Den här gången var det Kafka på stranden som tog med mig på äventyr. Det är det enda jag har kunnat tänka på under helgen. Det enda jag velat tänka på under helgen. Det enda tråkiga är när boken tar slut och den där underbara drömska världen obönhörligen upphör, och en känsla av tomhet infinner sig. En tomhet som blandar sig lite med en annan typ av känsla... lite som frustration och irritation som liksom gnager i en. För det enda man vill är att återvända till bokens värld, och den där känslan av förväntan och upprymdhet. Men så vet man att det är stört omöjligt att återskapa den. I alla fall just den där speciella känslan, som är förknippad med just den där speciella boken. Och under resten av livet, när man försöker hitta nåt som skulle kunna återskapa den, finner man bara sig själv uppslukad av andra böcker, andra äventyr och andra drömmar. Äventyr och drömmar som i sin tur får en att jaga vidare i efter den där känslan som de har skapat...osv. Så allting går egentligen bara runt. Man befinner sig helt enkelt bara i ett ekorrhjul. Fast ett ganska trevligt sånt måste jag säga. Jag skulle i alla fall inte byta bort det för allt i världen.

SuperSara i SuperSfären

Läs kombo-Saras krönika i Supermiljöbloggen vettja:

Ska Sverige bygga pyramider i Slovenien?

Var där, eller bli fyrkantig!

En liten fläkt av våren. Eller Portugal. Eller kanske Paris. Fint är det i alla fall. Och hon kommer faktiskt till Uppsala i slutet av april. Be there or be square.

11, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2...1!

Ja men då börjar vi väl nedräkningen nu då. Jag menar, det är ju bara 11 månader kvar till nästa års Vasalopp!

Jag menar, hur lång tid kan det ta?!

Ibland undrar jag hur jag orkar kämpa på så hårt med min portugisiska. Senaste insatsen är en inlämningsuppgift på 350 ord. Det är ungefär en dataskriven sida med 1,5 radavstånd, precis så som det står i instruktionen. Denna sida har tagit mig ungefär fem timmar att knappra ner. FEM (5!) timmar! Helt sjukt lång tid för en ynka liten sida.

Glimtar av våren

I helgen fick vi i gruppboendet blinda hönan världens energiryck, också kallat tillfällig sinnesförvirring. Vi fick nämligen för oss att vi skulle vårstäda/våruppiffa lägenheten. Så noga som vi städade har vi nog inte gjort sen jag och Sara fick för oss att måla om vardagsrummet för ett par år sen. Vi tvättade till och med fönstren! Men inte nog med det, vi köpte nya gardiner (grön- vitrandiga och väldigt vårfina) en ny bordsduk (vit- och grönblommig och väldigt vårfin) och nytt tyg som sen blev till nya kuddöverdrag på soffkuddarna (vit-grön-rosablommiga och cerisea och väldigt...vårfi... eller.. väldigt full-i-skrattiga). Uppiffat blev det i alla fall, så det heter duga! Se på glimtarna nedan!

Två timmar poesi. Check.

Ja men visst var filmen underbar! Jag var lite nervös när jag var på väg till bion, så många förväntningar, hur skulle en filma kunna uppfylla alla dessa?! Men inte behövde jag vara orolig inte. Inte ett dugg faktiskt. För alla mina förväntningar blev uppfyllda, varendaste en av dem! Det var vackra, lugna och poetiska timmar i biosalongen. En helt underbar film alltså!

Nu är dagen här!

Efter en vecka med lite för långa arbetsdagar ser jag nu fram emot att det bara är en dag kvar den veckan. Och sen vettni, sen händer det! För i morgon är det biopremiär för filmen Norwegian wood, som är baserad Haruki Murakamis bok med samma namn. Har tänkt på den här dagen i flera månader, och nu äntligen är den här!

Men kom igen va?!

Ja, nog vet väl de flesta att det är svårt att hitta boende i Uppsala, men när jag gick in på Uppsalahems sida tidigare möttes jag av det här:

Lediga bostäder: -1

Det känns ju lite lagom kul att stå i den bostadskön. Fast jag har det nog betydligt bättre än den person som fått lägenheten som är just -1...

Solen i ögonen

Äntligen har känt att jag haft tid till att prova min kameralins jag fick i julklapp. Bättre sent än aldrig. Och vilken dag jag valde att göra det på sen då - solen i ögonen, hela vägen! Och efter ett första test så är jag nöjd i alla fall...

Jag tror nog minsann att jag har en rätt så fin vår framför mig!

Pepp på mer sol

Efter att ha slitit som ett djur hela natten med att åka vasaloppet så här en vecka efter öppet spår ("för att jag kände mig så pigg i kroppen"), så vaknade jag inte alls så utvilad som jag hade tänkt. I natt var vasaloppet betydligt mycket jobbigare än öppet spår... Kraftansträngningen till trots kände jag mig ganska pepp på att ge mig ut och testa min nya träningsjacka. Och huj vad snabbt det gick att springa på grusiga cykelbanor och solen i ansiktet. Nu får snön gärna smälta bort på dagarna två så man sen kan ge sig ut i skogen på riktiga långpass. Vill att det ska hända nu! Fram tills dess kan jag i alla fall njuta av min nystädade balkong. Nu är den som redo för kaffedrickande och brevskrivande i en värmande eftermiddagssol! Snart så händer det!

Suffering IS optional

Ja men ni ser! Jag LEVER! Hurra för mig, säger jag bara. Jag lever med råge också skulle man till och med kunna säga. I alla fall nu, några dagar efter the day. Hur som helst så tyckte jag faktiskt att det var en ganska trevlig upplevelse. Visst, det var sjukt jobbigt, för det är ju ganska långt att åka nio mil så där på en gång. Och visst blev jag irriterad när det blev för mycket människor som skulle trängas i spåren, eller när det inte fanns några spår, eller när förvirrade människor viftade lite för mycket med sina stavar i ansiktshöjd. (Om de var förvirrade på grund av utmattning eller om det var ett spel för att försöka sopa bort några konkurrenter från mattan är dock svårt att veta.) Och jag trodde nästan jag skulle dö ett tag efter 60-70 kilometer sådär, för då visste jag inte riktigt vad jag hette. Men jag hade lite tur också, för jag hade världens bästa supporterteam som servade med sportdryck och många uppmuntrande ord (och lite tider på hur det gick för min andraledskombo Josefin som faktiskt lurande in mig i det här från början). Och jag hade tur också för att jag har en sån bra storebror som var så extra storebrodlig just den här dagen och åkte med mig heeela vägen. Fast att han egentligen är mycket bättre och skulle kunna åka mycket snabbare. Personlig pepp i nio mil är grejer det. Och så fick jag varken blåsor eller skvasår, bara väldigt mycket träningsvärk, men det kan man ju leva med. Och jag är ganska nöjd faktiskt. Jag kom i mål, på en helt okej tid: 8:50 blev det. Och jag slog Josefin med hela 1 minut! Jag är nöjd som sagt. Men till nästa år så är det 7:30 som gäller. Nåt annat kan det inte bli. Och för att fira att jag överlevde, och för att peppa mig till nästa år, ska jag ge mig själv en ny löparjacka i present. Så det så.

Nästan så nära det kan bli

Oj, nu är det nära, nu checkar jag ut här snart, och jag börjar faktiskt bli lite nervös. Om det är någon som är väldigt nyfiken på hur det kommer att gå för mig på söndag så kan man följa mig på vasaloppet.se så klart, mitt startnummer är 6677. Enkelt att komma ihåg och allt. Kan vara bra i fall jag fortfarande inte synts till i målet på måndag-tisdag nångång, då ni får ge er ut och leta efter mig. Jag har då troligtvis kollapsat och ligger i nåt dike vid sidan av spåret nånstans över myrarna...

Tjipp!

Jag köpte en Eilen Jewell

Äntligen börjar jag känna mig frisk igen! Har lyckats åka skidor två gånger nu i helgen i alla fall, och igår var jag också på spelning med Eilen Jewell:

Efteråt var jag sådär uppe i varv och helt salig som jag brukar bli efter en underbar spelning, men jag lyckades hejda mig från att köpa en cd den här gången. Det brukar vara det första man vill göra, för att liksom försöka hålla kvar känslan av spelningen så länge som möjligt. Så istället för att köpa en cd så gjorde jag det helt logiska som följer, jag köpte en vinyl. Det känns bra. Speciellt med tanke på att jag inte ens har en skivspelare. Men det blir väl ett senare problem tänker jag.

Nu börjar jag tröttna på det här

Att det kan vara så himla frustrerande att vara sjuk. Jag börjar blir riktigt less på det nu. Tulpaner är det enda jag ser nu för tiden...

Tulpaner, hosta och 20 minusgrader

Ja, inte har smetan jag dragit på mig försvunnit direkt. Och det har bara blivit lite värre. Jag kom ju iväg till jobbet i morse, även om jag åkte hem vid lunch. Eftermiddagen kommer att tillbringas på rygg, i soffan och med att försöka övertala bomullen i huvudet och slemmet i halsen att lämna min kropp. Och det på studs. Undertiden så njuter jag lite av mina tulpaner. Och så har jag ju sällskap av min hostande kombo, så jag kommer väl överleva den här dagen också.

Hur man överlever en smitthärd

Efter att ha klarat en vecka i en smitthärd som skulle kunna liknas gateway to hell, utan att blivit det minsta sjuk, så börjar jag faktiskt känna mig ganska krasslig. Det är inte alls speciellt lämpligt att bli sjuk nu, när det bara är dryga två veckor veckor kvar till öppet spår. Det är ju nu formen ska slipas! Eller nu formen ska hittas. Eller nåt i den stilen. Vid de första sjukdomssymptomen så har jag klämt i mig diverse huskurer. Det har varit citroner, ingefära, vitlök och whisky i en salig blandning. Huller om buller. Jag håller i alla fall tummarna för att det inte bryter ut så mycket mer, utan att det vänder tillbaka nu.

Mitt i all sjukdomsångest (och ångest för att det är supermycket fin snö ute som jag inte riktigt hunnit utnyttja, delvis för att jag känt mig sjuk, delvis för att det varit snöstorm, typ), så har dagen lysts upp av att jag varit med hund större delen av dagen. Eller i alla fall från eftermiddagen till ganska sent på kvällen. Vi har lekt, ätit, sovit och kastat boll. Och så tänkte jag tänkte jag skulle testa hundtricket, men eftersom det tydligen är roligare att springa efter bollen på fälten där det inte är så mycket människor så man får vara lös, än att traska runt bland människor på välplogade cykelbanor så funkade det inte speciellt bra. Fast det var ganska kul det också. Det är rätt fint med hund. Och efter att ha låtsas ha en hund i bara några timmar, känns det märkligt tomt när det inte är nån där som snusar under bordet, eller viftar ner tulpanerna med svansen, eller tittar på en med sådär busiga ögon och undrar vilket håll jag ska kasta bollen åt nu... Jag hoppas jag kan låna henne fler gånger...

Katt Tait & António Palma

På en av mina slösurfningsrundor upptäckte jag att de har börjat med torsdagsjazzen på Centro Cultural de Belém i Lissabon igen. Så synd bara att man inte är där. En av världens bästa konserter från förra året:

Jag satt längst bak nånstans, och bara njöt. Så himlans fint!

Så som det ska vara

En kort statusuppdatering på träningsfronten:

Dagens skidupplevelse blev betydligt mycket trevligare än gårdagens. Det blev i alla fall 1,5 h i solsken och i (jämförelsevis) superbra spår i Storvreta. Väderbitna kinder och stela muskler. Love it!

Och så var det ju det här med träningen

Resultatet efter dagens träningspass, på en skala 1-5:

form: 3

fäste under skidorna: 0

stavfäste: 1

befintliga spår: 2

En fantastisk skidupplevelse, som min bror sa...

Men det var ju soligt. Och inte alls trångt i spåren!

Mottaget sms kl 12:22

Kära Jesus, ledsen att jag inte hört av mig på ett tag - fick precis ditt nummer (svårt att hitta dig i katalogen, hittade dig till slut i din fars namn). Jag förstår att du bestämmer vädret och inte vi människor. Därför undrar jag nu: skulle du kunna lägga ner uppvärmningsprojektet på planeten? det känns inte så juste. Vi ses i himlen, om du inte uppenbarar för mig innan dess. Peace!

Ibland är det så himla svårt med rubriker

Även om jag helst skulle vilja se att snön ligger kvar några veckor till så kändes det himla trevligt idag när solen lyste och värmde ansiktet och sinnet. Tyvärr hann jag bara med en kort promenad till ICA för att köpa lunch. Resten av dagen har jag fått sitta på kontoret och titta ut på solen, och liksom låtsas att den värmde ansiktet. Det är nästan så jag längtar efter våren redan nu.