Häromdagen när jag var på jobbet och livet var så där lite småtrist som det varit på sista tiden, och arbetet bara segade sig fram, och dagen aldrig tycktes ta slut, kom en kollega förbi mitt kontor för att lämna tillbaka en bok hon lånat för ett tag sen. Det måste ha varit ganska länge sen, för jag hade helt glömt bort att hon lånat den. Men tänk vad glad jag blev ändå, av att få tillbaka en bok som jag inte ens kom ihåg att jag lånat ut. För den här boken, Kapten Corellis mandolin, är verkligen världens bästa bok. För hur kan man inte tycka om en bok där man redan på första sidan kan läsa sånt här:
… Med den långa tändstickan petade han undan undervegetationen av styva gråa hår prydda med flaggor av lossnad skorv. Det fanns något sfäriskt där inne. Han skrapade ren dess yta från det hårda bruna vaxskalet och fick skåda en ärta. Den var ljust grön och ytan var aningen skrumpen, men det var inget tvivel som saken. "Har du någon gång stoppat in något i örat?" vill han veta.…
Det var länge sen nu som jag läste en bok som jag bara kunde förlora mig i. Som fått mig att glömma omvärlden. Men i väntan på att en ny sån bok ska dyka upp tänker jag ännu en gång förlora mig i Kapten Corellis, doktorn och Pelagias öden. (För vilken gång i ordningen det blir tänker jag inte ens börja räkna på…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar